Hemma igen. Har varit i Göteborg och vi höll på med de vanliga skämten. Att man inte får glömma att ställa tillbaka klockan när man åker till Göteborg. Ett år. Att det öppnat nya, trendiga krogar i Göteborg där de erbjuder ”rå fisk på kudde av ris”. Och så har vi fnissat. Vi bodde på ett hotell som heter Avalon och jag ska inte tråka er med en recension, men jag måste beskriva lamporna på rummen. De spred ett skarpt, nästan blått sken. Att ligga där inne var som att ligga inne i ett fotolabb, eller nej, det var som att ligga på ett bårhus när coronern kommer med sin lampa för att kontrollera vad det är för konstiga märken och skit man har på kroppen. De där lamporna var inte kloka, jag kände hur jag långsamt höll på att bli tokig där inne, ville slå sönder alla lampor och sedan kura ihop mig som en krympling i ett hörn i duschen och utstöta läten så höga att först knackar en bell boy oroat på och sen the hotel manager och sist men inte minst – bängen kommer och slår in dörren med någon metallkonstruktion och springer runt i alla rum och skriker CLEAR, CLEAR, CLEAR tills de kommer in i badrummet och där hittar en av poliserna mig avliden och rätt illa tilltygad, för jag tycks ha slagit mig själv med ett duschhandtag eller vad det kan vara, och ännu en polis kommer in, han blir så illa berörd av min sargade kropp att, häpp, han springer och spyr på toan. De luttrade snutarna skakar på huvudet åt den nyutexaminerade junioren som sitter där och hulkar med huvudet i toaletten, och sen är det bara i med kroppen i svarta säcken, någon drar försiktigt igen dragkedjan, som för att visa mig en sista respekt och iväg till bårhuset, där jag ligger i timmar innan coronern öppnar dragkedjan och, häpp, där har vi den där lampan som återger exakt det fasansfulla ljus som gjorde att jag hamnade i den där säcken över huvudet taget, och det var ju en jävla ironi, var det inte.