Jag lovade att skriva om Emma Anderssons krönika i Chic häromdagen. Här kommer en förkortad version av det jag tänkte skriva.

Emma Andersson skriver en krönika som handlar om ett drama med en handväska av finare slag. Vid något tillfälle under en shoppingtur upptäcker hon att den är borta. Hon undrar så vart den kan ha tagit vägen. Kan hon glömt den i ICA-butiken? På byggvaruhuset? Eller kan hon varit så dum att hon glömt kvar den på biltaket och sedan åkt iväg? Hon bestämmer sig för att ringa byggvaruhuset. Killen som svarar tar emot Emmas förfrågan och ber henne vänta ett ögonblick så att han kan titta efter om de fått in en väska. Det går några ”låååååååånga sekunder”. Sen kommer han tillbaka med glädjande besked. Jovisst! Väskan är här! Emma Andersson kan andas ut. Väskan återfunnen.

Rent dramaturgiskt är alltså krönikan uppbyggd på detta sätt:

Emma tappar bort sin väska.
Emma ringer till den butik där hon tror att hon tappat den.
Emma får veta att den finns där och återfår väskan.

SLUT PÅ KRÖNIKAN!

Det är så dumt. Jag kände väl först för att kritisera Emma Andersson för en uselt genomförd krönika, men det är ju knappast Emmas fel att Emma inte kan skriva en krönika. Den sant inkompetenta människan i den här soppan är ju dåren som tog in krönikan, chefredaktören som läste texten och lät den passer utan minsta protest.

Chics chefredaktör heter Charlotte Flinkenberg och för sin tidning Chic och hanterandet av denna lrönika får hon :-: