Det är en del som undrat här i bloggen och på Twitter när eller om min radioshow på Radio1 kommer tillbaka. Jag måste tyvärr meddela att den inte gör det. Jag meddelade Radio1:s utmärkte chef Stefan detta igår.

Det var otroligt roligt att göra det där programmet. Men det tog också mycket tid. Under hösten ska jag skriva klart min roman och då vill jag lösgöra så mycket tid som jag kan. Det innebär att programmet måste stryka på foten.

Jag har också meddelat MTG Radio att jag hoppar av mina veckoåterkommande uppdrag på Rix Morronzoo.

I höst kommer jag att fokusera på boken. Vid sidan av den kommer jag självklart att göra Schulman Show, som har premiär den 18 augusti med Håkan Juholt som gäst.

Dessutom kommer jag att göra ett kort inhopp i TV3. Det är ett 4-episodersprogram som heter ”Vad hände med”, där jag är med i en panel som talar om människor i historien som försvunnit från radarn. Jag är förtjust i formatet, men framför allt är jag förtjust i Jonas Gardell, som också ska vara med. Jag bjöd in Gardell till Schulman Show och kände att det blev ett härligt program. Jag skulle vilja säga att vi ”fann varandra”. Ända sedan dess har jag känt att det vore roligt att göra något mer med Jonas Gardell. Kanske blir detta program början på en underbar vänskap? Jag är mycket spänd inför att jag jobba med honom.

Men framför allt: ROMAN och SCHULMAN SHOW. Där är min höst. Ok?

Sista dagen på semestern, imorgon åker jag hem till Stockholm med morgonbåten. Det känns makabert att åka härifrån, men samtidigt är saknaden efter familjen så stor att det nästan känns bra att de inte är här, för de DRAR mig härifrån på ett fiffigt sätt. Fick just ett mms från Amanda. Charlie badar.

Det bränner till i hjärtat. Jag måste hem. Idag ska jag försöka skriva ännu lite mer på boken och sedan försiktigt veckla ihop alla sammanhang här. Kanske låter jag utemöblerna stå kvar och jag låser inte bastun. Vi måste tillbaka i augusti eller september, en helg eller så.

Försöker göra en plan för augusti. Den digitala almanackan fylls av prickar som markerar saker som ska göras. Jag är inte på det humöret ännu, min kroppstemperatur är sommarsval, det tar mig en kvart att bestämma mig för att göra något praktiskt innan jag faktiskt gör det. Det känns omöjligt att ens påbörja packningen av bilen. Man kanske borde övervintra här. Men så får jag ett mms till av Amanda.

Herregud. Hon har absolut blivit större under de här dagarna. När hon åkte var hon ett litet barn och nu är hon en tjej. Den där nappen ser underlig ut. Ska en så stor tjej ha napp, verkligen? Ska en så stor tjej verkligen börja dagis? Ska hon inte börja ettan snart? Skaffa kille, stänga in sig på rummet och hångla med det äcklet och jag står där utanför och bankar och ryter: ”NU ÖPPNAR DU DEN HÄR DÖRREN, HÖR DU DET?”

Jag måste genast hem och stanna tiden.

Jag lovade att skriva om Emma Anderssons krönika i Chic häromdagen. Här kommer en förkortad version av det jag tänkte skriva.

Emma Andersson skriver en krönika som handlar om ett drama med en handväska av finare slag. Vid något tillfälle under en shoppingtur upptäcker hon att den är borta. Hon undrar så vart den kan ha tagit vägen. Kan hon glömt den i ICA-butiken? På byggvaruhuset? Eller kan hon varit så dum att hon glömt kvar den på biltaket och sedan åkt iväg? Hon bestämmer sig för att ringa byggvaruhuset. Killen som svarar tar emot Emmas förfrågan och ber henne vänta ett ögonblick så att han kan titta efter om de fått in en väska. Det går några ”låååååååånga sekunder”. Sen kommer han tillbaka med glädjande besked. Jovisst! Väskan är här! Emma Andersson kan andas ut. Väskan återfunnen.

Rent dramaturgiskt är alltså krönikan uppbyggd på detta sätt:

Emma tappar bort sin väska.
Emma ringer till den butik där hon tror att hon tappat den.
Emma får veta att den finns där och återfår väskan.

SLUT PÅ KRÖNIKAN!

Det är så dumt. Jag kände väl först för att kritisera Emma Andersson för en uselt genomförd krönika, men det är ju knappast Emmas fel att Emma inte kan skriva en krönika. Den sant inkompetenta människan i den här soppan är ju dåren som tog in krönikan, chefredaktören som läste texten och lät den passer utan minsta protest.

Chics chefredaktör heter Charlotte Flinkenberg och för sin tidning Chic och hanterandet av denna lrönika får hon :-:

En iskall öl i min ensamma trädgård. Solen har just försvunnit, det kallnar fort. Dagarna mörkna minut för minut. Och nu kommer syrsorna, om sensommaren vore ett ljud skulle den låta syrselikt. 

Bastun är ljuvlig och utsikten fantastisk. Fint med kvällssol när skuggorna blir långa. Vad glad jag blev att det var så många som hängt med från början! Minns ni de där Nigeriabreven jag skickade? Jag hittade dem häromdagen i datorn och tyckte det var så roligt att läsa om. Detta var sommaren 2008, om jag inte minns fel. 

När jag är ensam i stan äter jag alltid fiskgratäng. När jag är ensam på landet äter jag alltid flintastek. Kanske har jag ett par riktigt trogna bloggläsare kvar? Minns ni tidiga hösten 2007 när jag var på torpet i Värmland och skrev Skynda att älska? Minns ni att jag åt flinta varje dag i tio dagar? Om ni minns, säg till. Det är så roligt att höra från er som följt den här bloggen länge. 

Borde skriva, men slösurfar istället. Besatt i att läsa bloggkommentatorerna. Oklart varför, de skriver ju mest om spån. Eller, det var väl onödigt sagt. Omoget. 

Tidig frukost. Eftersom jag ska vara flitig idag unnar jag mig cola till frukost. Inget river i halsen bättre en tidig morgon. Inget, säger jag!!!