Jag kan inte särskilt mycket om Takida. Men jag har uppfattat att det är ett band som skitnödiga musikjournalister gärna tar spjärn mot för att positionera sig. De har förstått att det i snäva kretsar fungerar ganska bra att hata Takida. Jag stör mig en del på den typen av recensenter, men vad vet väl jag om musik.

Nu har Takida släppt en ny platta och en recensent vid namn Chris Lindahl har recenserat (läs den HÄR). Lindahl sågade skivan på sådant sätt att Takida nu bestämt sig för att polisanmäla texten. Recensionen är säkert kränkande, inte bara för Takida, men att anmäla måste ändå sägas vara en riktigt jävla skitdålig idé.

Oavsett vilket. Här kommer en recension av recensionen.

Lindahl börjar med att klandra den amerikanska högern för att de inte har uppfattat att Takida producerar musik som gör att ungdomarna vill ta livet av sig. Jag förstår inte resonemanget. Hur skulle den amerikanska högern ha hört om Takida? Och hur kan recensenten tro att det här halvstora svenska bandet skulle ha något med amerikanska självmord att göra?

Lindahl jämför sedan Takida med IKEA-bokhyllan Billy. Både bandet och hyllan är ”känslolös”, vilket ju är en underlig sak att säga om en hylla. Jag har aldrig funderat över om en hylla varken är känslofylld eller känslolös. Lindahl fortsätter sedan med att ge skarp kritik till Billy-köparna i Sverige. De som köper Billy-hyllan har inga som helst krav, den är för människor som bara vill ha plats med ”deras (sic) Kalle Anka-pockets”. Jag vet inte varför Lindahl hatar Billy-ägare så. Jag kände mig träffad och nedstämd när jag läste det. Jag äger en rad Billyhyllor, jag tycker mycket om dem.

Lindahl attackerar sedan sångaren i Takida. Han påstår att denne sångare ”anstränger sig” för att låta menlös, vilket måste en språklig felkonstruktion – ingen sångare anstränger sig väl för att låta menlös? Lindahl avslutar sedan med att på bruten svenska skriva att sångaren ”slänger in lite downs syndrom i rösten”. Det var väl elakt mot sångaren, men det kan han säkert ta, offentlig person och allt, men det kändes lite onödigt mot alla som faktiskt har downs syndrom.

Allt som allt en trist recension, en riktig skittext helt utan riktiga poänger och i avsaknad av SCHVUNG och STILISTIK och HUMOR och BERÄTTARLUST och FINESS och allt det som man gillar i en bra recension, varför jag måste ge denna recension betyget :+: