Jag tränade friidrott tre gånger i veckan när jag var pöjk. Jag var rätt duktig på häcklöpning, vill jag minnas. Sen trillade jag över en häck under en tävling, fick en låsning och kunde aldrig häcklöpa igen. Nå, det var ju inte det jag ville prata om. På den här träningsanläggningen, Zinkensdamms IP, brukade det under sommarhalvåret ligga en halvnaken farbror på en av läktarna. Han var brun och skrynklig, struntade fullkomligt i vad som hände på banan – han ville bara ligga där och sola. Jag funderade en del på den där gubben när jag sprang förbi honom i kurvan. Jag kunde inte begripa varför han låg där hela tiden. En gång frågade jag min tränare vad han var för nån och min tränare tittade bort mot skrynkliga gubben som låg där och sa: ”Han är en riktig soldyrkare.”

Jag hade aldrig hört ordet förut. Tyckte det lät sällsamt.

När jag kom hem frågade jag min mamma: ”Vad är en soldyrkare för något?”

Och mamma berättade att soldyrkan var en central del i hedniska religioner där världsbilden byggs upp av himlakropparna och deras banor, där solen dyrkades som den manliga guden, ibland omnämnd som ”Fader Sol”.

Jag tyckte det var förfärande. Efter den dagen ville jag aldrig springa förbi den där soldyrkaren i kurvan igen. Jag fick, kan man väl säga, ytterligare en låsning.