Jag var väl 13 år, aldrig mer än 14.

Pappa fyllde år och då hade vi alltid hela släkten på besök. Jag hade just fått eget rum med egen tv, jag visade stolt upp rummet för min kusin Martin. (Han blev fotbollsspelare sen, hamnade i AIK och idag är han kommentator på TV4, duktig på alla sätt och vis.) Jag halvlåg i sängen och Martin halvlåg i soffan som stod mitt emot. Man halvlåg mycket i de där tidiga tonåren, kunde inte riktigt sitta rakt. Vi pratade, jag minns inte alls vad vi pratade om. Plötsligt tittade min storebror Niklas in med huvudet i rummet.

”Maten är klar där nere”, sa han.

Jag tyckte Martin var snygg och cool och han spelade fotboll och hade blont hår och jag ville väl imponera eller något. Så jag sög lite på mitt långfinger och pekade det sedan flinande mot brorsan i dörröppningen. Brorsan försvann ner mot maten och jag låg kvar flinande och Martin tittade på mig en stund och så sa han:

”Det är så konstigt med dig, Alex. Du är verkligen en schysst kille. Men ibland kan du vara så otroligt omogen.”

Jag tänkte på det mycket sen. Jag har fortfarande idag mycket starka minnesbilder från den där stunden av någon anledning. Det var något med att bli sådär avklädd som gör att jag nog aldrig glömmer det.