Jag minns hemskt få av mina lärare från skolan, men jag kommer aldrig glömma Gunilla i hemkunskap. Det kommer sig av en lök. Vid något tillfälle visade hon oss hur man bäst skalar en sådan. Man skär den på mitten och sen snittar man den från en av kanterna i ett rutsystem som gör att löken landar på skärbrädan i utsökta tärningar. Jag hade tidigare hackat lök som man tänker sig att en vilde hackade sin lök för många tusen år sedan. Jag betraktade därför denna information som en revolution. Jag satt häpen och tittade på Gunillas förfinade rörelser vid skärbrädan. Varje gång jag sedan dess skalar en lök tänker jag osvikligt på Gunilla. Hon har präglat löken i mitt liv på sådant sätt att jag kommer att bära henne med mig tills den dag jag dör.

Detsamma gäller Gudrun som vi hade i svenska. Vi läste Jonathan Swifts “Gullivers underbara resor”, ni vet, boken om killen som hamnade på en ö av lilleputtar. Gudrun berättade att Jonathan Swift var en så kallad misantrop, det vill säga: han hatade mänskligheten som sådan. Han valde därför att beskriva Gulliver utifrån lilleputtarnas perspektiv. Han beskrev med stort äckel de stora porerna i Gullivers hud, valkarna och blemmorna, rodnaderna och de variga såren. Jag hade aldrig hört talas om ordet misantrop innan. Och som det satte sig! Oret misantrop var en av de ord som jag missbrukade i det absurda under mina tidiga tonår. Och varje gång jag felanvände det dök bilden av Gudrun upp i mitt inre. Misantrop!

Nåväl, jag har under de senaste veckorna besökt ett badhus i Stockholm. Jag har köpt ett träningskort, men ärligt talat så går jag mest dit för att basta. Det finns något i duschutrymmena i det där badhuset som gör att jag tänker på Gudrun mest hela tiden. Det är så mycket nakna män överallt. Någon går fram till pissoaren, ställer sig bredbent och njuter av lyxen av att inte behöva hålla i sin snopp när han utför sin tömning. En annan gör noggrant sin morgontoalett, borstar sina tänder och visar i en ohygglig grimas upp tänderna för spegeln. En tredje står böjd som lilla “f” och rakar omsorgsfullt sig själv på intimare områden. Doft av urin och tvål. Kurvigt hår i de vita handfaten.
   
Jag går in i bastun. Så mycket kroppsljud här. De mumlande stönen av välbehag när någon kastar vatten på stenarna. Det sträva ljudet av nagel mot hår när en annan kliar sig på sitt kön. De där ljuden är påtagliga, jag flyr snart ut till duscharna igen. En man tvålar hetsigt in sin stjärt, man kunde tro att han var förbannad, att han ville straffa sin rumpa för något. Jag vandrar förbi honom, naken. Jag har så svårt att vara naken. Jag skyler mig till och med för min 2-åriga dotter när hon kommer in i badrummet hemma. Jag stöter på en avlägsen bekant vind handfaten. I påklädda fall hade vi nog kramat varandra, men nu är det omöjligt, vill inte att saker och ting vidrör andra saker och ting. Vi skakar hand. Jag fick höra, kan det ha varit Magdalena Ribbing i radion, att en handskakning får vara max 0,8 sekunder – allt annat är onaturligt och konstigt och kan få en av parterna att känna olust. Den här handskakningen räcker mycket längre än så, och jag känner den, olusten, komma krypande längs min ryggrad, upp mot nackhåren. Det blir snart parodiskt, han skakar och skakar min hand och vägrar släppa taget. Han spänner stelt leende blicken i mig – är det ett maktspel jag har att göra med? Vill han visa mig vart “skåpet ska stå”, vem det är som är alfahannen i det här duschutrymmet?  Han skakar min hand så stadigt, så hårt att pillevippen min börjar skaka i takt med den, och detsamma sker med hans och det är obehagligt, jag blir direkt illa berörd av att i ögonvrån se hur våra penisar dansar med varandra, och jag sliter mig ur hans grepp, ursäktar mig och försvinner.

Jag slås av att det där duschrummet är som en utställning i äcklerier. Det här behöver nödvändigtvis inte vara ett omklädningsrum, det skulle kunna vara någon installation från Konstfack med temat “den äckliga människan”. Och det är klart, att mitt äcklel inför andra människor bottnar i ett större äckel, själväckel och kanske är det förakt inför mig själv jag främst känner jag när jag flyr ut från badhuset, och i mitt inre ser jag ingen annan än min svensklärare Gudrun, hur hon ljudlöst artikulerar ordet som jag aldrig glömmer: misantrop.