Arkiv för September 2011

- Sida 2 av 4

Detta är den…

av Alex Schulman

Detta är den ultimata lyxen för mig. Inte bara chips och dipp – utan TVÅ chipsskålar och TVÅ dipper. Det är inte sant! 

IMG_1844.jpg

Dags att skylta om

av Alex Schulman
Skärmavbild 2011-09-19 kl. 14.53.52.png

Sitter i butiken. Borde skylta om därute – har haft Grottbjörnens folk i skyltan i flera månader och inte är det nån som vill köpa den för det. Nå, så är jag inte heller omedelbart intresserad av kunder. Vill inte ha något spring här inne. Ett par gånger i timmen händer det att förbipasserande stannar till och så stirrar de glåmigt och fyllt av misstro mot böckerna. Och så skakar de kanske på huvudet och går. Jag förstår dem. Det är väl bara idioter som ser böckerna och som sedan kommer in. Jag känner mig som hotellägarinnan som kort kallas ”madame” i den där Tranströmerdikten:

”Madame föraktar sina gäster för att de väljer att bo på hennes sjaskiga hotell.”

En ljuvlig formulering är det!

Sitter och svarar på några mejl. En person i min arbetsnärhet, jag ska inte avslöja vem, avslutar ofta sina mejl med orden: ”I all hast”. Han är hög chef och har väl mycket att göra, så allt han skriver blir väl i all hast. Jag hatar det uttrycket! Jag vill inte att han ska skriva till mig i all hast – jag vill att han ska me mig tid, sätta sig ner och formulera ett mejl i lugn och rop, så att han inte behöver ursäkta sin ordfattigdom med att konstatera att det var skrivet i all hast.

Nu ska jag möta upp min familj på stan.
Sen ska jag till Adam Live.
Sen ska jag se när AIK krossar DIF på Råsunda.

Där har vi den, min dag.Hoppas allt är bra med er. Vi hörs snart.

I all hast.

Alex

Jag hatar människan som sådan

av Alex Schulman

Jag minns hemskt få av mina lärare från skolan, men jag kommer aldrig glömma Gunilla i hemkunskap. Det kommer sig av en lök. Vid något tillfälle visade hon oss hur man bäst skalar en sådan. Man skär den på mitten och sen snittar man den från en av kanterna i ett rutsystem som gör att löken landar på skärbrädan i utsökta tärningar. Jag hade tidigare hackat lök som man tänker sig att en vilde hackade sin lök för många tusen år sedan. Jag betraktade därför denna information som en revolution. Jag satt häpen och tittade på Gunillas förfinade rörelser vid skärbrädan. Varje gång jag sedan dess skalar en lök tänker jag osvikligt på Gunilla. Hon har präglat löken i mitt liv på sådant sätt att jag kommer att bära henne med mig tills den dag jag dör.

Detsamma gäller Gudrun som vi hade i svenska. Vi läste Jonathan Swifts “Gullivers underbara resor”, ni vet, boken om killen som hamnade på en ö av lilleputtar. Gudrun berättade att Jonathan Swift var en så kallad misantrop, det vill säga: han hatade mänskligheten som sådan. Han valde därför att beskriva Gulliver utifrån lilleputtarnas perspektiv. Han beskrev med stort äckel de stora porerna i Gullivers hud, valkarna och blemmorna, rodnaderna och de variga såren. Jag hade aldrig hört talas om ordet misantrop innan. Och som det satte sig! Oret misantrop var en av de ord som jag missbrukade i det absurda under mina tidiga tonår. Och varje gång jag felanvände det dök bilden av Gudrun upp i mitt inre. Misantrop!

Nåväl, jag har under de senaste veckorna besökt ett badhus i Stockholm. Jag har köpt ett träningskort, men ärligt talat så går jag mest dit för att basta. Det finns något i duschutrymmena i det där badhuset som gör att jag tänker på Gudrun mest hela tiden. Det är så mycket nakna män överallt. Någon går fram till pissoaren, ställer sig bredbent och njuter av lyxen av att inte behöva hålla i sin snopp när han utför sin tömning. En annan gör noggrant sin morgontoalett, borstar sina tänder och visar i en ohygglig grimas upp tänderna för spegeln. En tredje står böjd som lilla “f” och rakar omsorgsfullt sig själv på intimare områden. Doft av urin och tvål. Kurvigt hår i de vita handfaten.
   
Jag går in i bastun. Så mycket kroppsljud här. De mumlande stönen av välbehag när någon kastar vatten på stenarna. Det sträva ljudet av nagel mot hår när en annan kliar sig på sitt kön. De där ljuden är påtagliga, jag flyr snart ut till duscharna igen. En man tvålar hetsigt in sin stjärt, man kunde tro att han var förbannad, att han ville straffa sin rumpa för något. Jag vandrar förbi honom, naken. Jag har så svårt att vara naken. Jag skyler mig till och med för min 2-åriga dotter när hon kommer in i badrummet hemma. Jag stöter på en avlägsen bekant vind handfaten. I påklädda fall hade vi nog kramat varandra, men nu är det omöjligt, vill inte att saker och ting vidrör andra saker och ting. Vi skakar hand. Jag fick höra, kan det ha varit Magdalena Ribbing i radion, att en handskakning får vara max 0,8 sekunder – allt annat är onaturligt och konstigt och kan få en av parterna att känna olust. Den här handskakningen räcker mycket längre än så, och jag känner den, olusten, komma krypande längs min ryggrad, upp mot nackhåren. Det blir snart parodiskt, han skakar och skakar min hand och vägrar släppa taget. Han spänner stelt leende blicken i mig – är det ett maktspel jag har att göra med? Vill han visa mig vart “skåpet ska stå”, vem det är som är alfahannen i det här duschutrymmet?  Han skakar min hand så stadigt, så hårt att pillevippen min börjar skaka i takt med den, och detsamma sker med hans och det är obehagligt, jag blir direkt illa berörd av att i ögonvrån se hur våra penisar dansar med varandra, och jag sliter mig ur hans grepp, ursäktar mig och försvinner.

Jag slås av att det där duschrummet är som en utställning i äcklerier. Det här behöver nödvändigtvis inte vara ett omklädningsrum, det skulle kunna vara någon installation från Konstfack med temat “den äckliga människan”. Och det är klart, att mitt äcklel inför andra människor bottnar i ett större äckel, själväckel och kanske är det förakt inför mig själv jag främst känner jag när jag flyr ut från badhuset, och i mitt inre ser jag ingen annan än min svensklärare Gudrun, hur hon ljudlöst artikulerar ordet som jag aldrig glömmer: misantrop.

Keps till jakt

av Alex Schulman

Nu är vi lite konfunderade. Hela familjen ska åka på jakt i Skåne. Det är väl rättvist att säga att vi inte är helt bekanta med koderna som omger jakten. Igår kväll läste vi mejlet vi fått av värden, och där upptäckte vi plötsligt en passage i vilken det stod att man ska bära ”keps eller annan huvudbonad” under själva jakten. Vi förstod ju inte alls varför, men vi fattade att det kunde vara viktigt på ett sätt eller ett annat. Det är ju inte roligt att komma dit och så har alla huvudbonader och inte vi.

Så amanda började leta i lådorna, hittade huvudbonader som tillhör mamma Stina. Själv har vi inga kepsar och vårt tåg går om 30 minuter, vi kan inte köpa någonstans. Så nu måste ni säga – vilken huvudbonad passar bäst tillen jakt? VAR ÄRLIGA NU!

 

Skärmavbild 2011-09-16 kl. 22.00.16.png

1. En rätt schysst kepa. Min favorit, men Amanda är tveksam.

 

Skärmavbild 2011-09-16 kl. 22.00.53.png

2. Lite mer för vinterväder, va?

 

Skärmavbild 2011-09-16 kl. 21.59.58.png

3. Färgsprakande, och det gillar jag. Men det kanske skrämmer djuren?

 

Skärmavbild 2011-09-17 kl. 07.29.29.png

4. Mindre keps och mer pannband. Men ändå snygg.

Det är fredag! Det är SCHULMAN SHOW!

av Alex Schulman

Nytt avsnitt av succéprogrammet Schulman Show. Dagens gäst är Malou von Sivers, ni som väljer att titta kommer att upptäcka att det uppstår märklig stämning ganska omedelbart. Mycket prat om sex är det också. Allt som allt – ett underligt program. Men rätt bra, det tycker jag. Men – vad tycker ni? All feedback mottas tacksamt i kommentarsfältet.

Nu har Schulman Show ett eget Twitterkonto – det heter kort och gott schulmanshow och nås på twitter.com/schulmanshow

Vi har dessutom upptäckt att det kunde vara en bra idé med en egen mejladress. Har ni tankar eller idéer eller spaningar på spännande ämnen – skriv till schulmanshow@aftonbladet.se

FÖRKLARA!!!

av Alex Schulman

Jag kollar på Lyxfällan, en riktigt rörande historia. Paret sitter i köket och gråter i varandras famnar nu. De har varit gifta i sju år, men har fullständigt separerad ekonomi. Eller vad heter det? Delad ekonomi? Märkligt, det där med ordet ”delad” i det här sammanhanget. Jag vet fan i helvete inte hur många gånger jag gått in i den där superparadoxen i samtal med vänner.

”Jag och min fru har delad ekonomi.”

Vad betyder det?
Betyder det ”delad” som i åtskild eller ”delad” som i gemensam?

FAN OCKSÅ! JAG FATTAR DET ALDRIG!!!!

Bild på honankan!

av Alex Schulman

Jag gav :+++++: igår till en lunch jag åt på Riche. Det var honankbröst med halstrad anklever på toppen. Den var verkligen helt unik på alla sätt. Jag åt exakt samma rätt när jag åt lunch med Viggo och då tog jag en bild på den.

Skärmavbild 2011-09-14 kl. 22.25.56.png

Efter denna lunch med Viggo fick jag ett mejl från honom där han berättade att han uppskattade lunchen (trots att det var han som fick bjuda). Han skrev att han var så glad att se att jag var så glad, och nämnde att jag under de senaste gångerna vi setts noterat att jag verkat lite ”under isen”. Jag blev ganska tagen av det där mejlet, tänkte på det en hel del sen. Jag vägrar i regel att känna efter hur jag mår, vilket gör att jag nästan aldrig reflekterar över det faktum att jag är nere eller ledsen, jag bara försöker köra på, men det är klart att det inte kan vara bra i längden, därför var det en liten tankställare att få det där mejlet, eftersom jag själv inte ens märkt att jag varit särskilt nere, förstår ni?

Sida 2 av 4
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB