Jag blev förvånad av att se hur nedtonad, ja, rentav bortklippt Pär Lernström var i premiärprogrammet. Man har ju vant sig vid en Peter Jihde som under programmets första 30 sekunder står med armarna utsträckta i ett femtontal olika vinklar och skriker att Idol börjar NU och som sen springer ikapp när repen öppnas, tjoar peppigheter, hoppar på stället och rullar med ögonen. Lernström smyger mest omkring och ler med stängd mun och viskar till de som gått vidare: “Vi ses på slutaudition.”  En programledare för Idol måste ju komma nära idol-ungdomarna, han ska stå och trösta den som inte gick vidare med en kram och jubla med den som klarade det. Lernström tycks ha lite svårt att, hur säger man, knyta an till ungdomarna. Han står där med underligt leende och en stel hand på någons axel och utbyter artigheter. Och sen kanske han kramar vederbörande, men det är den typen av kram där kind aldrig möter kind, om ni förstår. Han tycks ha stora problem här, Lernström. Kanske är det också därför han är bortklippt så här i början. Nu är det ingen fara på taket, Lernström är ju duktig och snart går Idol vidare i nya faser där man inte behöver stå och kramas hela tiden. Det ska nog ordna sig, eller vad tror ni.

______________

I början av programmet såg jag åter de där nedåttummarna som är så förunderliga. En aspirant har sjungit, kommer ut från juryrummet med besviken blick och plötsligt börjar de övriga bua och hela folkhavet sträcker upp sina armar och gör “tummen ner”. Det är så regisserat att man blir dyster. Har ni på allvar över huvud taget sett någon levande människa göra en nedåttumme? Det är en rest från pilsnerfilmerna. Vad är det för dåre till inslagsproducent som fortsätter uppmana människorna att göra sådär.

______________

Alexander Bard är fantastisk i juryn. Han är ärlig, härlig och farlig. Framför allt är han intelligent och det är något som saknats i juryn tidigare. Jag har inte haft något emot Laila Bagge och Anders Bagge, men de är ju rätt banala typer, och tycks kunna ungefär lika mycket om musik som jag. EN jurymedlem i Idol ska ju kunna sätta ord på varför något är bra eller dåligt på sådant sätt att jkag som tittar på programmet ska tänka: “Det har jag inte tänkt på, men han har ju rätt.” Alexander Bard är ju kunnig på riktigt och dessutom intellektuell. Han är också retorisk och direkt vältalig, vilket man inte blivit bortskämd med i juryn. Magnetisk person, oändligt fascinerande.

______________

Den där Peter Lidell gubbifierar dock bara juryn ytterligare. Nu sitter det alltså tre skalliga farbröder i juryn och en kvinna. Detta i ett program som vänder sig till tonåringar och barn. Lidell är där som en representant för skivbolaget Universal. Han är där eftersom “den som vinner idol måste kunna sälja skivor”. Det är ju skrattretande. Det är väl ingen som säljer skivor längre? Det är väl ingen som lyssnar på musikbolagen? Peter Lidell är en 90-talsrest.

______________


Förhandssnacket har inte varit att juryn är “elakare än någonsin”. Det har varit att de bråkar internt mer nu än någonsin. De är inte alls överens, har det hetat. Men jag tittar på det där och märker att det allra mesta ju bara är teater. Trötta, inövade gliringar gubbarna emellan. Jag trodde att de skulle bli osams på riktigt. Men så var det ju inte alls. Besvikelse!

______________


Kvällens finaste scen var 16-åringen med dreads och tandställning. Hon hade skrivit en egen låt och den var underbar. Då försvann plötsligt all konstig teater i juryn, då var det på riktigt alltsammans. Peter Lidell visade upp ståpäls, Alexander bard hoppade upp ur stolen, alla sken i juryn och det gjorde jag också. Det är scener som denna som gör att man ändå tittar på Idol. Det var så fint.

______________

Premiärprogrammet av Idol får godkänt, det vill säga :++: