Jag och Amanda hade just en liten kontrovers, som slutade med att hon med full kraft slog mig åtta eller nio gånger i huvudet. Och nu sitter hon och skriver ett inlägg om saken och inte vet jag vad hon skriver, men hon är upprörd och jag antar att hon kommer att överdriva eller vara obalanserad, så jag tänkte att jag kunde skriva min syn på den här saken nu på en gång, så att vi inte hamnar i missförstånd här.

Så här ligger det till. Jag saknar musikaliskt öra. Jag har inte förmågan att njuta av musik. Amanda tycker att det är trist, för det innebär att hon inte kan dela sina upplevelser med mig, fast mest synd är det nog om mig. Jag har förstått att det finns människor som blir lyckliga av att höra musik. Den möjligheten har inte jag och jag sörjer det.

Ibland händer det att Amanda ber mig lyssna på en låt som hon tycker om. Och jag försöker lyssna, men det fäster inte. Det ger mig absolut ingenting. Jag kan inte ta emot det, jag är som en döv.

Jag förstår inte hur Amanda kan vara upprörd på det. Jag har inte valt att vara tondöv. Det har bara blivit så. Det är ett handikapp. En sund människa har förståelse för andra människors handikapp. Amanda har ingen förståelse för mitt handikapp – hon hatar det.