Amanda kom hem häromdagen och berättade att hon varit hos sin osteopat Jean Pinto och varit med om ”det mest fantastiska”. Det kallades ”kraniummassage” och gick ut på att Jean masserade och tryckte på olika punkter i skallen på henne. Jean berättade för henne att behandlingen kunde ha smått dramatiska följder. Till exempel skulle hon inte vara förvånad om hon strax efteråt mindes något ur sitt förflutna som hon trott försvunnit. En detalj från förr. Den här detaöjen kunde göra så att pusselbitarna i huvudet lades om och kanske kunde det kännas lite förvirrande. Ni som känner Amanda vet att det finns inget Amanda älskar mer än historier av det slaget.

Idag gick jag och fick kraniummassage. Min bild var att behandlingen tog fem minuter, möjligen åtta, men aldrig så mycket som tio. Jean berättade att jag legat där i över 45 minuter. Tydligen hamnar man i ett tillstånd som inte riktigt är dröm, men på gränsen till. Kroppen och hjärnan hamnar i ett extremt viloläge. Och jag tänkte så mycket sällsamma saker där jag låg. Det kändes direkt underligt. Jag kan inte riktigt beskriva det. Nu sitter jag på ett caé och väntar på att ett minne från förr sla göra så att pusselbitarna i huvudet arrangeras om lite.