God dag, jag är en lättkränkt herre i mina bästa år.
   
Jag kan inte räkna alla gånger då blivit kränkt i livet – det måste röra sig om tiotusentals – men jag tror mig minnas den första. Jag var liten pojk, hela familjen skulle bort på middag. Mamma och pappa hade klätt upp oss tre barn i matchande färger, de gillade att göra det, vi var i de där stunderna inte barn, vi var installationer – vänkretsen kunde sedan stå med isknarrande drinkar och recensera hur festligt vi matchade varandra. Just innan avresa inspekterade pappa oss och vid något tillfälle upptäckte han en matfläck på kinden min. Han böjde sig fram och slickade på sin tumme och torkade med denna tumme mot min kind. Det var förnedrande, med betoning i varje stavelse – för-ned-ran-de. Jag blev ursinnig och slog vilt omkring mig en stund och sedan sprang jag upp på rummet.

Och så där har det fortsatt genom livet, jag blir kränkt gång på gång.

Sena tonåren, jag var på dejt med en tjej jag var förtjust i. Jag var mycket nervös, spänd, samtalet haltade länge, men mot slutet av kvällen hittade vi en lucka hos varandra, jag öppnade mig för henne och hon för mig. Hon berättade hur hon var i relationer och liknade sig därvid vid ett ägg – “hård på utsidan, men mjuk på insidan”. Idag kan vuxna jag förstå att det väl var en ganska platt och nött liknelse, men då, herregud, jag tyckte det var så makalöst vackert, så sällsamt och svindlande. Nästan existentiellt! Vi skildes åt och jag ville så gärna träffa henne igen, tänkte på äggen, hård på utsidan och mjuk på insidan. Dagen efter gick jag till ICA, köpte ett sexpack kronägg, band in i en stor rosett och placerade utanför hennes dörr.
   
Ja, det var ju konceptuellt sett en superidioti. Så otroligt trubbigt uttänkt. Varför skulle jag ge henne sex ägg? Men det förstod jag inte då, jag tyckte det hela var både fiffigt och gulligt och efter några timmar fick jag ett sms med texten: “Tack för presenten – tänkvärt!” Hon hörde aldrig av sig sen, naturligtvis, och på något sätt kom det här ut till mina vänner och varje gång de kom på middag eller liknande hem till mig så hade de med sig ett paket ägg – och varje gång blev jag så oerhört kränkt.
   
Några år senare skrev jag mitt första bokmanus. Jag minns knappt något av innehållet, men jag minns att titeln var “Småsaken och ingenting”. Med kaninpuls skickade jag manuset till Bonniers, som svarade bara efter ett par veckor med ett vänligt och alldeles kort refuseringsbrev där de berättade att “Småsaken och ingenting inte har någon plats i Bonnierförlagens utgivning”. Jag blev så kränkt när jag fick brevet att jag genast satte mig och skrev ett brev tillbaka, som jag bakdaterade tre dagar, och meddelade att jag tyvärr ångrat mig, att jag inte längre erbjuder Bonnier manuset eftersom att annat, attraktivare förslag kommit min väg.
   
Så har det varit, livet som kränkt, och så är det fortfarande. Jag kommer att tänka på detta just nu eftersom jag alldeles nyss besökte en charkuteriaffär i det område som jag nyss flyttat till. Jag ska inte säga att jag kan något om charkuterier rent generellt, men ostar känner jag att jag numera kan så pass mycket om att mina kunskaper och INSIKTER torde respekteras också hos kännarna i ostdisken. Jag frågade flickan bakom kassan vilka kittostar som fanns i butiken. Flickan tittade på mig med död blick, kanske var hon prao. “JÖRGEN”, skrek hon och efter en stund tittade Jörgen fram ur gömmorna. “Vad är en kittost”, frågade hon. Jörgen log och när han pratade vände han sig till min stora förvåning rakt till mig: “En kittost är en form av hårdost, med ett speciellt ytskikt, detta skikt kallar vi för kitt och därav namnet kittost.” Jag visste allt detta, jag visste kanske till och med MER om kittostar än Jörgen, men han babblade på om konsistens och yta och jag kunde inte stoppa honom och insikten att han TRODDE att jag inte alls visste vad en kittost var gjorde mig förödmjukad. Jörgen gick fram till mig, fick syn på något i mitt ansikte och så spottade han i handen och gned handflatan mot min kind så att jag blev först vimsig och sedan ursinnig och slog vilt omkring mig en stund och sedan sprang jag upp på rummet. Det där sista hände ju aldrig, men ni förstår KÄNSLAN.

Ingen kan vara kränkt som jag. Det är ingen känsla jag ibland känner, det påminner alltmer om ett allmäntillstånd.