Jag gick häromveckan med Charlie längs Danderydsgatan, upp mot rondellen vid Arkitekthögskolan. Vi sneddade över den lilla ön av gräs i mitten av rondellen och när vi kom till andra sidan stannade en bil alldeles framför oss. Det satt fyra ungdomar i den, en av dem vevade ner rutan.

“Får jag ta en bild på dig”, ropade han och viftade med en Iphone.
“Självklart”, sa jag.

Han siktade med telefonen och jag log det fåniga leende jag alltid ler när någon tar en bild. När bilden var tagen sänkte han telefonen och sa: “Fan, vad ful du är.” Och så garvade alla i bilen och de åkte iväg.

Jag kände mig ju rätt dum efter det där. Blev olycklig en stund när jag vandrade vidare med barnvagnen upp mot Valhallavägen, men av någon anledning lyckades jag helt glömma bort den här händelsen direkt därpå, har inte tänkt på det en sekund, fram tills idag, då jag liksom häpnade över att det där verkligen hände. Okej, det var det hele.