Jag har en fönsterputsare som ibland kommer förbi och gör några drag i mitt skyltfönster. Han frågade idag om jag var ”Allans grabb” och det sa jag att jag var och vi kom att tala om Finland. Fönsterputsaren berättade att han kom från Karelen och det finns ingen plats som jag aldrig besökt som jag älskar lika mycket som Karelen. Det började med att pappa visade mig en Harry Martinsson-dikt om ”de ljuva lindornas Karelen” och det var så vackert när jag läste det att jag nästan började gråta. ”Mitt i den brinnande solen finns en pupill, en kärna och det är kärlekens stjärna – varje gång den ser på jorden uppstår en äng och blommar, i de ljuva lindornas Karelen.”

Inte exakt så, men nästan.

Jag ville alltid åka dit sen med pappa, men det blev aldrig så.

Jag pratade med fönsterputsaren om Karelen. Berättade om när jag och pappa och resten av familjen åkte till Finland för att besöka pappas gamla barndomshem, som nu var på rysk mark. Vi kom till tomten, men allt var borta. Ryssarna hade rivit och bränt huset till grunden. Pappa hittade bara ett fundament till en flaggstång. Den satt så hårt rotad i den finländska myllan att ryssarna inte kunde förstöra den. Jag minns pappas olyckliga blick när han tittade ut över sitt gamla hus som inte längre fanns kvar. Han lutade sig mot flaggstångsfundamentet och grät. Vi blev alla tafatta, visste inte vad vi skulle göra för att trösta honom.