Jag kom till jobbet, skulle just gå på tjotta när jag upptäckte att jag var kort på toalettpapper, så jag fick vända ner mot Seven Eleven och det var en lika besvärlig stund som det alltid är. Jag hatar att köpa toalettpapper, för det blir så transparent vad man sysslar med eller vad man står i begrepp att göra. Jag inbillar mig alltid att kassörskan knappar in toarullen och tittar äcklat under lugg och tänker: ”Om fem minuter sitter han där och bajjar.”

Och jag vill inte vara i den situationen, jag vill inte stå öga mot öga med kassörska som ser rakt igenom mig och min smutsiga plan. Men idag kom jag på en mycket fiffig idé. Istället för att köpa ett paket toarullar, så köpte jag två! Det innebär att kvinnan aldrig kan tänka att jag står i omedelbart behov av toarulle. Jag bunkrar mest upp för att ”det kan vara bra att ha” eller så. Ni ser min knipsluga uppsyn! Det beror på att jag just kommit till inskten att jag är ett geni!

Meddelande till människor som i bloggar eller på Twitter eller annorstädes beskriver sina kompisar som ”finaste” eller ”snällaste” eller ”underbaraste”: FAR ÅT HELVETE!!

”Finaste Mimmi kom med vetemjöl, underbaraste Terese hade med sig socker och så bakade vi cupcakes tillsammans med bästa Larsa.”

Vill kräkas besinningslöst när jag läser det. Varje gång. Måste svälja flera gånger. Blir så jävla äcklad.

Ni som håller på med detta, vet ni vad ni får? Ni får :-:

Jag har en fönsterputsare som ibland kommer förbi och gör några drag i mitt skyltfönster. Han frågade idag om jag var ”Allans grabb” och det sa jag att jag var och vi kom att tala om Finland. Fönsterputsaren berättade att han kom från Karelen och det finns ingen plats som jag aldrig besökt som jag älskar lika mycket som Karelen. Det började med att pappa visade mig en Harry Martinsson-dikt om ”de ljuva lindornas Karelen” och det var så vackert när jag läste det att jag nästan började gråta. ”Mitt i den brinnande solen finns en pupill, en kärna och det är kärlekens stjärna – varje gång den ser på jorden uppstår en äng och blommar, i de ljuva lindornas Karelen.”

Inte exakt så, men nästan.

Jag ville alltid åka dit sen med pappa, men det blev aldrig så.

Jag pratade med fönsterputsaren om Karelen. Berättade om när jag och pappa och resten av familjen åkte till Finland för att besöka pappas gamla barndomshem, som nu var på rysk mark. Vi kom till tomten, men allt var borta. Ryssarna hade rivit och bränt huset till grunden. Pappa hittade bara ett fundament till en flaggstång. Den satt så hårt rotad i den finländska myllan att ryssarna inte kunde förstöra den. Jag minns pappas olyckliga blick när han tittade ut över sitt gamla hus som inte längre fanns kvar. Han lutade sig mot flaggstångsfundamentet och grät. Vi blev alla tafatta, visste inte vad vi skulle göra för att trösta honom.

Min kärleksroman finns nu på pocket! Kostar bara 42 kronor på Adlibris.

Om ni vill köpa den, klicka HÄR.

Om ni inte vill betala 42 kr, men läsa ett kapitel ur boken, läs HÄR.
Det finns ännu ett kapitel att läsa HÄR.
Och ännu ett HÄR.

Äntligen är det fredag! Äntligen är det Schulman Show!
Camilla Läckberg och Martin Melin är gäster,

Säg gärna vad ni tycker om programmet och hur vi kan göra det bättre!

Har varit i Göteborg över dagen och ska inte uppehålla er med detaljer, sitter nu på tåget och det är som det alltid är på tåget, lugnt och tyst och någon knappar på sin dator och någon annan lyssnar på musik med hörlurar så att diskanten hörs och där sitter man länge och funderar på vilken låt det kan tänkas vara som han lyssnar på. Man stör sig inte på någon, utom möjligen dåren två platser ner som har ringsignalen på högsta och av någon anledning alltid väntar flera signaler innan han svarar, som om han vore stolt över signalen, som om han vill demonstrera ljudnivån för oss övriga i vagnen.

En liten incident. En medelålders man vandrade snabbt förbi i gången och ropade i farten något till kvinnan som satt rakt framför mig. Kvinnan uppfattade inte vad som sades, såg efter honom när han försvann bort till kaffet i ändan av vagnen och lutade sig sedan åter över sin tidning. Mannen kom tillbaka, jag lägger gärna märke till människor som går på tåg. Tåget kränger och det är svårt att gå rakt, jag leker att de är mycket berusade och då blir det ganska spännande. Så mycket fylllon på en och samma plats. Alla sitter på sina platser och är asfulla och så fort de ska göra sig ett ärende avslöjar de sig, först då kan man se hur berusade de i själva verket är.

Nå, den här mannen raglade vildsint fram och ställde sig bredbent och stirrade på kvinnan han just hade tilltalat. Hon såg inte att han stod där, läste sin tidning.

“Var det något i det jag sa som var oklart”, frågade han högt.

Kvinnan till förskräckt upp.

“Vadå?”
“Du sitter på min plats”
“Gör jag?”
“Ja. Du kan packa ihop.”

Kvinnan började genast packa ihop sina saker.

“Jag har sittplats där borta, men konduktören sa att den här platsen var ledig”, sa kvinnan urskuldrande, som ett försök till en överslätande vänlighet. Mannen svarade inte. Han bara stod där och tittade på henne. Kvinnan reste sig och stapplade iväg, också hon full som ett litet as, tydligen, och höll på att gå in i en tågvärd som också han var packad.

Mannen satte sig ner på sin plats. Och så var scenen över.

Det var en äcklig liten händelse, för mannen var så otrevlig. En äcklig, gubbig maktdemonstration. Jag fick en impuls att skada honom lite lätt, ta fram en sked och slå den i pannan på honom, men impulsen försvann och det var väl ingen impuls egentligen, bara en visualisering av en möjlighet som aldrig skulle inträffa.

Vi STORMTRIVS så klart i vår nya lägenhet, och nu ska vi inte hitta fel på en gång, men det är klart att det stör oss lite att vi inte har något badkar. I vanliga fall badar jag minst en gång om dagen, oftast två. En gång med Charlie och en gång ensam, då jag brassar på utav helvete med varmvatten så att det blir så hett att naglarna lossnar från fötter och händer. I vår läghenhet finns inget badkar, här finns knappt ett badrum. Vi har nu bestämt oss för att bygga om en av rummen till ett stort badrum. Jag ska bygga bastu i ett hörn! Tänk att få sluta varje kall vinterdag med en bastu. Och då ska jag på allvar introducera Charlie för bastubadande. 

Det dröjer nog ett par månader och till dess får Charlie nöja sig med att bada på eget sätt, i köket.

God morgon!

Ny vecka, nya, vad säger man, MÖJLIGHETER! Jag sitter tidigt i butiken idag, jag skriver på min roman och de här Charlie-förskole-dagarna känns ibland ganska korta, när man lämnar nio och hämtar klockan tre, rent jobbmässigt alltså. Så nu sitter jag här idag från klockan åtta och funderar till och med på att dra ner persiennerna och hänga ut STÄNGT-skylten, så att det verkligen blir noll procent spring här i butiken idag. Bara en haverist skulle komma in om jag drar för persiennerna och hängerut STÄNG-skylten, bara en dåre.

Det har förvisso hänt. Då stirrar jag häpet på den fan en stund, och då fattar han galoppen och backar ut ur butiken som en skorpion och sen är han borta för alltid.

 Jag var rädd för ensamheten som barn. Jag vaknade ofta upp mitt i natten i mitt rum, skräckslagen av insikten av att ligga alldeles själv. Jag låg länge där med kaninpuls och funderade på vad jag skulle göra. Jag ville så gärna ta mig till mina föräldrars rum, men korridoren dit var lång, 800 meter, kanske ännu längre. Till slut tog jag mod till mig och gav mig ut. Parketten knarrade när jag trevade längs väggarna i mörkret. När jag kom in i mammas och pappas sovrum utstötte jag någon form av ljud för att väcka mina föräldrars uppmärksamhet och till slut tände pappa lampan vid sin sida, ett varmt, gult sken spred sig i rummet, rufsiga hår mellan kuddarna, ögon som tankestreck, men de log och mamma sa “kom älskling” och de vecklade ut det stora täcket och jag fick krypa ner i deras fantastiska värme

Inatt inträffade det här för första gången med min dotter. Jag vaknade redan av gångjärnen av hennes dörr intill vår och plötsligt stod Charlie i dörröppningen, i hallampans långa skugga, gråtmild och lite förtvivlad, men snuttefilten i handen och nappen i den andra, som om hon packat noga för sin långa resa. Och jag vecklade ut mitt täcke och hon fick krypa ner och somnade omedelbart i min famn. Det var en fin stund, och kanske lite dyster, för jag tänkte på det där att allt går igen, men det är väl som det ska vara.
   
Hon vaknade först klockan 7.30 sen. Hon mumlade sina ljuvliga ohörbarheter för sig själv och efter en stund petade hon försiktigt på mig för att också jag skulle vakna. Jag reste mig halvt ur sängen och Charlie tittade på mig länge och så kröp hon nära mig, fattade båda sina händer under min haka, som om hon höll i en skål med misosoppa, och så pussade hon mig försiktigt på munnen, och gav mig en blick som utgjorde en blandning av mild bestämdhet och vädjan. Och hon sa: “Inte dagis idag.”
   
Det är ju ångest i sin renaste form, för något annat alternativ än dagis finns ju inte. Charlie är snart 2,5 år och vi skolar sedan en månad in henne i en förskola. Jag sa till Charlie: “Jo, vi ska till dagis. Det blir ju jättekul.” Och då bröt den lilla kroppen ihop, hon kurade ihop sig till en liten boll och grät förtvivlat.
   
Resten var tystnad. Charlie samlade sig, stålsatte sig mentalt för vad som komma skulle. Som en fånge som väntade på avrättning. Sammanbitet åt Charlie sin frukost och vi satte oss i bilen och hon funderade inte högt som hon brukar, kvittrade ingenting, jag ropade “titta, en hund” och pekade utanför bilrutan, men Charlie ville inte se den. Motvilligt lät hon sig ledas in på förskolan och hon tittade med någon typ av intresse på de andra barnen som redan lekte med tågbanan, men hon vägrade släppa taget om mitt ben. Och när jag sa att “nu ska pappa gå till jobbet” så bröt hon ihop fullständigt. Och pedagogerna sa genast att det är som det ska vara, att det är fullt normalt, att hon blir glad igen om tre minuter, och jag trodde på allt detta, men ändå: när jag försiktigt lossade Charlies grepp om mitt ben så slogs jag av något oerhört, en episod från barndomen rasade över mig. Jag minns mitt eget dagis, hur jag höll i mammas ben, hur hon försiktigt lossade mitt grepp och försvann och jag sprang gråtande till fönstret och där såg jag hur hon kastade sig in i sin bil och försvann. Det är ett kusligt minne, för jag måste varit så oerhört ung. Det gick upp för mig att det där minnet av mamma som lossade mitt grepp och försvann måste varit mitt allra första minne.
   
Jag rörde mig mot dörren och såg hur Charlie i panik famlade vilt efter mig, men den milda pedagogen hade henne i sitt grepp och jag öppnade dörren och ansträngde mig för att själv inte börja gråta och vände mig en sista gång mot Charlie innan jag gick och när jag såg omfattningen av hela hennes olycklighet hann jag tänka: “Varsågod, Charlie. Här har du ditt första minne.”

Dagens gäst är David Hellenius.
Hoppas ni ska njuta av programmet. Jag har förstått att det finns en del av er som verkligen gör fredagarna till ett event med detta program. Det glädjer mig så OERHÖRT! Kan ni inte berätta hur ni njuter av showen. Det vore så trevligt att veta.

Och som sagt tidigare – berätta gärna vad ni tycker om programmet!

Trevlig helg och kram
Alex