Har varit i Göteborg över dagen och ska inte uppehålla er med detaljer, sitter nu på tåget och det är som det alltid är på tåget, lugnt och tyst och någon knappar på sin dator och någon annan lyssnar på musik med hörlurar så att diskanten hörs och där sitter man länge och funderar på vilken låt det kan tänkas vara som han lyssnar på. Man stör sig inte på någon, utom möjligen dåren två platser ner som har ringsignalen på högsta och av någon anledning alltid väntar flera signaler innan han svarar, som om han vore stolt över signalen, som om han vill demonstrera ljudnivån för oss övriga i vagnen.

En liten incident. En medelålders man vandrade snabbt förbi i gången och ropade i farten något till kvinnan som satt rakt framför mig. Kvinnan uppfattade inte vad som sades, såg efter honom när han försvann bort till kaffet i ändan av vagnen och lutade sig sedan åter över sin tidning. Mannen kom tillbaka, jag lägger gärna märke till människor som går på tåg. Tåget kränger och det är svårt att gå rakt, jag leker att de är mycket berusade och då blir det ganska spännande. Så mycket fylllon på en och samma plats. Alla sitter på sina platser och är asfulla och så fort de ska göra sig ett ärende avslöjar de sig, först då kan man se hur berusade de i själva verket är.

Nå, den här mannen raglade vildsint fram och ställde sig bredbent och stirrade på kvinnan han just hade tilltalat. Hon såg inte att han stod där, läste sin tidning.

“Var det något i det jag sa som var oklart”, frågade han högt.

Kvinnan till förskräckt upp.

“Vadå?”
“Du sitter på min plats”
“Gör jag?”
“Ja. Du kan packa ihop.”

Kvinnan började genast packa ihop sina saker.

“Jag har sittplats där borta, men konduktören sa att den här platsen var ledig”, sa kvinnan urskuldrande, som ett försök till en överslätande vänlighet. Mannen svarade inte. Han bara stod där och tittade på henne. Kvinnan reste sig och stapplade iväg, också hon full som ett litet as, tydligen, och höll på att gå in i en tågvärd som också han var packad.

Mannen satte sig ner på sin plats. Och så var scenen över.

Det var en äcklig liten händelse, för mannen var så otrevlig. En äcklig, gubbig maktdemonstration. Jag fick en impuls att skada honom lite lätt, ta fram en sked och slå den i pannan på honom, men impulsen försvann och det var väl ingen impuls egentligen, bara en visualisering av en möjlighet som aldrig skulle inträffa.