Jag såg att Charlotta Flinkenberg har fått pris som ”årets mediechef” på en tidskriftsgala. Grattis till henne! Jag minns när jag träffade henne första gången. Och enda gången.

Det var väl för 10 år sedan. Jag hade aldrig skrivit i en tidning förut, men hade fått chansen att skriva en text för Veckorevyn, som Flinkenberg var chef på då. Jag fick hälsa på uppe på redaktionen och blev vallad av en redaktör genom det öppna redaktionslandskapet. Alla tog i hand och var så trevliga – jag kände mig inbjuden till ett mycket spännande sammanhang! När vi kom fram till Flinkenberg sa redaktören: ”Charlotta, det här är Alex som ska skriva en text för oss.”

Charlotta tittade snabbt upp, liksom SYNADE MIG, och utan att säga ett ord återvände hon till sin dator. Jag var inte mycket värd för henne, det stod klart. Jag minns att jag var lite tagen av hennes lilla otrevlighet, tänkte på det där mycket.

Sen bestämde jag mig för att aldrig jobba med eller för henne i hela mitt liv och det löftet har jag faktiskt hållit, hurra för mig.