Startsida / Inlägg

Om mina överklasskomplex och lite annat

av Alex Schulman

Jag ska berätta för er varför jag är så förtjust i Carl-Jan Granqvist.
   
Jag var väl tretton år eller så. Vi skulle fira mormor som fyllde 80 år och det var fin middag med släkt och vänner på Grythyttan. Jag var strängt uppklädd i frasig skjorta och manchesterbyxor och hår som mamma omsorgsfullt vattenkammat i sidbena. Jag satt rak i ryggen och betraktade de olika glasen och kniv-kniv-kniv till höger om tallriken och gaffel-gaffel-gaffel till vänster. Det var en orolig stund, fylld av ångest för det var så mycket som kunde gå fel och jag såg hur de andra gästerna, liksom utan att fundera, påbörjade middagen, som om de hade de där rörelserna i blodet.
   
Jag var vettskrämd där jag satt. Så fort ett nytt moment i middagen påbörjades sneglade jag under min lugg på de övriga gästerna och imiterade dem. Det var en sanslös nerv i projektet, men jag klarade det fint – ända tills efterrätten kom in. Det var äppelkaka och glass. Norr om tallriken låg en gaffel och en sked och rent logiskt var det aldrig något snack om saken – det är väl klart att man äter glass med sked. Så jag fattade skeden och plöjde den genom glassen och upptäckte för sent att alla andra påbörjat sin glass med gaffeln. Det var något Kafkalikt över det. Jag uppfattade det som att världen blivit galen, som om allt skevade. Som om det var ett orkestrerat skämt, kanske skulle ett kamerateam komma fram ur någon garderob, jag skulle få en bukett blommor och dunk i ryggen och förlösande skratt från alla mullvadar runt bordet – tänk att han gick på den!
   
Snett mitt emot mig satt mina två kusiner, båda ett par år äldre än jag, båda fina flickor. De höll sina gafflar förfinat i händerna, tittade åt mitt håll och fnittrade. De vände sig till Carl-Jan Granqvist, som var en av gästerna, och sa högt: ”Titta på Alex. Han äter efterrätten med sked, det kan väl aldrig vara kutym?” Och så skrattade de och jag kände mig dum och Carl-Jan satt där med sin gaffel i handen, tittade på flickorna och sedan på mig. Han hade en så vänlig blick minns jag. Så lade han ner sin gaffel, greppade nästan högtidligt tag om den orörda skeden och tog en bit av glassen. Då tystnade de, kusinerna.
   
Jag var så glad för den där gesten. Ända sedan dess har han en speciell plats i mitt hjärta.
   
Jag är uppvuxen i ett medelklasshem i Farsta och de ränderna går aldrig ur. Och varje gång jag hamnar i ett fint sällskap och ställs inför de finare beteendekoderna så blir jag lika iskall. Återigen blir jag pojken med vattenkammat hår som sneglar på min omgivning under lugg.  Och jag suger upp allt, lär mig hela tiden, men det går inte att komma ifrån att jag bara imiterar. Jag är inte en av de fina – jag härmar dem bara.
   
Häromdagen var jag på en middag i en mycket exklusiv miljö. Det var smokingmiddag på stor gård med inhyrd serveringspersonal som fladdrade förbi borden och dukade av och på magnifika rätter och hela tiden kände jag den isande skräcken för att göra fel. Det var övernattning på gården och på morgonen efter vaknade jag tidigt och gick ensam ner till den hotelliknande frukosten som stod uppdukad. Efter en stund kom en annan av gästerna ner, tillsammans med sin lilla dotter Alice. Han var adelsman av det finare slaget och alla mina komplex för överklassen koncentrerades till den här mannen och den här stunden. Jag försökte verkligen uppföra mig. Inte sörpla när jag drack mitt kaffe, inte sitta med marmelad i mungipan. Vi pratade nyvaket och kanske lite stelt och det blev möjligen tyst en stund och plötsligt sa han myndigt: ”Men Alex, du måste ju äta upp brödet.” Han tittade inte ens på mig när han sa det. Jag tittade ner på min tallrik och såg att där låg kanterna av den rostis som jag just hade ätit. Jag tycker inte så mycket om kanterna. Jag var tolv år igen. Lydigt tog jag upp brödkanterna och började äta. Det är klart att man inte ska lämna kvar bröd på tallriken. Och jag stoppade i mig kant efter kant och till slut tittade adelsmannen upp på mig, såg mig där med en brödkant i handen och munnen full av resten. Och han såg så häpen ut. Och så sa han: ”Jag sa inte till dig. Jag sa till min dotter. Alice.”
   
Och jag förstod att jag hade uppfattat hans Alice som Alex och jag lade genast ner brödkanten och tittade ner i bordet och kliade mig i huvudet och funderade om det rent praktiskt fanns något sätt att på kort varsel skjuta upp sig i omloppsbana runt jorden.

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB