Dagens gäst är Pernilla Wahlgren och jag tyckte att det funkade bra! Man vad tycker ni?? Hör av er i kommentarsfältet, så tar vi upp alla era synpunkter under måndagens redaktionsmöte!

Trevlig helg!
Kram
Alex

Contagion på bio: :++: (stark)
Berg flyttar in till dr Alban, på TV4: :++:
Danne och Bleckan, dokumentär på SVT Play: :+++:
Elsas Värld, dramaserie på TV3Play: :-:
Fotbollsgalan på TV4: :++: (svag)
Idol på TV4: :+++:
Så mycket bättre, episod 2: :+++: (stark)
Sons of Anarchy, säsong 3: :++++: (svag)
Jag är Zlatan, e-bok: :+++:
Magnus Betnérs podcast på Itunes: :+:
Filip&Fredriks podcast med rubriken. ”Helt unikt program”: :++++:
Unni Drougge på Radio1: :+:
Adam Live, i tisdags, på TV3: :++: (stark)
Intervju med Lasse Hallström i Nyhetsmorgon lördag: :+++: (stark)
”Lagom finns bara i Sverige”, bok av Mikael Parkvall: :++:
Tidningen Icon, senaste numret: :++:
Hotell Kantarell, DVD: :+++:
IQ:s nya alkoholreklam: :+++:
”I’m on the Zoloft to keep from killing you all”, låt som utgår från Mike Tyson-citat: :+++:

Jag såg att Charlotta Flinkenberg har fått pris som ”årets mediechef” på en tidskriftsgala. Grattis till henne! Jag minns när jag träffade henne första gången. Och enda gången.

Det var väl för 10 år sedan. Jag hade aldrig skrivit i en tidning förut, men hade fått chansen att skriva en text för Veckorevyn, som Flinkenberg var chef på då. Jag fick hälsa på uppe på redaktionen och blev vallad av en redaktör genom det öppna redaktionslandskapet. Alla tog i hand och var så trevliga – jag kände mig inbjuden till ett mycket spännande sammanhang! När vi kom fram till Flinkenberg sa redaktören: ”Charlotta, det här är Alex som ska skriva en text för oss.”

Charlotta tittade snabbt upp, liksom SYNADE MIG, och utan att säga ett ord återvände hon till sin dator. Jag var inte mycket värd för henne, det stod klart. Jag minns att jag var lite tagen av hennes lilla otrevlighet, tänkte på det där mycket.

Sen bestämde jag mig för att aldrig jobba med eller för henne i hela mitt liv och det löftet har jag faktiskt hållit, hurra för mig.

Jag älskar den här omröstningen som fanns på Aftonbladet höromdagen. Visst, visst, Jackson blev mördad, MEN SKIT I DET: vilken låt tycker ni är hans bästa?

Spelade in Schulman Show idag med Pernilla Wahlgren och ni vet att jag inte brukar skrävla och hålla på, men det här programmet blev faktiskt väldigt bra. Vi åt lunch på Texas Longhorn före inspelningen och på väggen satt den här bilden. I många år har jag dividerat med min kompis Mats Sétreus om den. Han vill på fullt allvar påstå att detta är en snapshot. Alltså: han menar att någon vandrat förbi de där lunchätarna, upptäckt det hisnande i alltihop och sedan tagit bilden.

Han tycks alltså tro att byggjobbarna på Manhattan för 100 år sedan faktiskt satt och åt sina luncher på det här sättet. Det är ju så dumt tänkt. Det är väl uppenbart att den här bilden är ARRANGERAD. Någon gynnare har bett gubbsen att ta sitt käk och sätta sig på balken och så har bilden tagits. Det är väl klart att de åt i en säkrare miljö. Ha ha. Mats Sétreus. Han har otur när han tänker.

Jag åt ett ballerinakex och rätt som det var försvann en bit av min framtand. Mina sargade tänder fick sig ytterligare en smäll. Frågan är vad jag gör. Tandbiten hittar jag inte och hålet är rätt stort – får in en tändsticka där om jag trycker och bråkar lite. Går man till tandis på momangen eller tar man det hela med ro?

Ligger i sängen, min älskling har just somnat bredvid mig och jag tittar på klockan, snart tolv, då vet jag att min andra älskling snart är på ingång. Om tio minuter, en kvart börjar Charlie sin ostadiga färd mot mammas och pappas sovrum och sen lägger hon sig mellan oss och kurar ihop sig med sin snuttis och sin napp och när hon bufflat färdigt viskar hon ut i mörkret: ”Klia.” Och om hon inte får någon respons så säger hon högre: ”Klia.” Och till sist jämrar hon sig: ”KLIA!”

Och då är det bara att klia, långa och försiktiga drag med naglarna från nacken och över ryggen. Och hon ligger där och njuter tills man slutar då hon plötsligt blir stel och på sin vakt. Hela hennes kropp skriker: ”Vad pågår nu?” Och så ropar hon sig igen: ”KLIA!”

Och då jobbar vi lite i skift, jag och Amanda. Amanda kliar Charlie en stund och sen tar jag över.

Nå, detta om detta, hej med er på ett tag.

Jag och Amanda säljer våra matsalsstolar på Blocket. Det är inte mycket med de där stolarna, men man måste ju skriva en säljande text, så jag körde den där kändisgrejen, att stolarna är ”kändissuttna”.

Hoppas det funkar nu!
Kolla annonsen HÄR.

Han söndagsjobbar lite. Jag ser att han har en tavla på sitt skrivbordsbord. Jag frågar honom varför han har den där bilden där. Han säger att han tycker att den är så fin och att han gärna har bilder på sin familj på sitt skrivbord. Jag frågar om han har bilden där för att häckla mig och han säger: ”Nej, nej. Det är bara för att den är så fin. Och så får den mig att tänka på julalfton. Piff och Puff när de tittar i julgranskulan.”

Så innerligt trött på allt illasinnat snack om att min brorsa Calle skulle vara kort. Han är inte kort! Han är väl typ 1.70 och i min värld är det inte det minsta kort. Däremot är han, hur ska man säga, lite oformlig. Han har en märklig kropp, brorsan. Den sticker liksom åt alla håll. Den gör utspel. Benpipor syns genom t-shirten där inga benpipor ska finnas. Han saknar i stort sett bröstkorg – hals blir midja farligt fort. Mycket korta armar, som dinglande aldrig räcker längre än till höftbenet. Han kan inte onanera, för han kommer inte åt den jäkeln, brukar han beklaga sig. Han väger väl 40 kilo, men han andas som en bjässe, ett rosslande, sorgesamt ljud från botten av hans lungor som varit sjuka i så många år. Det låter hela tiden som om han väser något viktigt. Hur många gånger har man inte förtroligt gått fram och frågat ”vad sa du” och fått den där sorgliga blicken och en förtvivlad gest ner mot kroppsgömmorna, en blick och en gest som säger: ”Jag vill inte meddela mig, det är min skadade kropp som vill det. Den vill påminna om hur allt står till.”

Alla talar om att Calle är kort, men ingen talar om hans ögon. Det är underligt, tycker jag, för Calles ögon är extraordinära. Den där svarta grumligheten, den grumliga svartheten. När han blinkar låter det som när någon äter en banan, ett fasansfullt jävla ljud för att komma från ett par ögon. Han måste hela tiden badda dem och hålla på, sitter och trycker ut var, efter en lång arbetsdag är det savetter över hela hans arbetsplats. Hans ögon är döda, viftar man med en kniv framför dem så blänker inte ens udden i det bottenlösa svarta, men de får ett sällsamt liv när han blir mycket glad eller mycket ledsen. Kastar man en köttbit eller en kaka åt hans håll så blir de liksom större, de bågnar, vill hoppa ut ur gängorna, de rullar runt och runt och han börjar välta saker omkring sig och ljuden från kroppen blir högre och man måste backa några steg och säga till på skarpen, nästan skrika: ”NU LUGNAR DU DIG!” Och då tar han sin köttbit eller sin kaka och sätter sig och rår om den i ett hörn. Han tuggar aldrig, han bara slickar. En kaka räcker i fyrtiofem minuter, en köttbit kan han sitta med i dygn.

Lilla Calle. Hälften mänska, hälften nåt annat. Jag tycker så obeskrivligt synd om honom. Det är så mycket som är skadat ner på kromosomnivå. Men kort? Nej, det är han ICKE!