Min pappa hade ett schema för julen. Det var utskrivet på skrivmaskin, minutbaserat och han bevarade det i sin bröstficka. Då och då under julafton tog han på sig glasögonen och plockade fram pappret för att kontrollera att tiderna hölls. Han var mycket noga med tider.

För oss barn utgjorde schemat bara en rad tidsbestämda väntans-hållpunkter inför kvällen. Dagen var fylld av tråkiga saker, men värst var nog kyrko­besöket och gudstjänsten. Vi stampade av oss snön från kängorna i förrummet, tog emot en psalmbok med blad tunna som fjärilsvingar och vandrade in i kyrkan och det brann levande ljus överallt och där stod Jesus på korset och tittade på oss. Temperaturen inne i kyrkan var alltid precis mittemellan utomhus- och inomhustemperatur, för kallt för att ta av sig täckjackan, för varmt för att ha den på. Och prästen talade­ från långt håll, det ekade och jag hörde aldrig riktigt vad han sa. Och så sjöng vi psalmer. En organist spelade över oss, bakom oss, men jag fick inte titta, för pappa sa att man inte får vända sig om i en kyrka.

Dessa psalmer sjöngs mycket långsamt, det var knappt styrfart på sången. Jag snabbläste texten i psalmboken, läste­ den i förväg, och märkte hur långsamt det gick och hur många verser det var kvar och tittade upp på tavlan med listan över psalmer som skulle sjungas under gudstjänsten och noterade att vi skulle sjunga ytterligare fyra stycken och jag förstod hur lång tid det skulle ta att ta sig igenom alla de här långsamma orden. Det var oerhört frustrerande. Jag började viska med min bror Calle, men mamma eller pappa hyschade allvarligt.

Det tog aldrig slut.

Det var inte förrän i den sista programpunkten som det blev spännande och roligt – kollekten! En dyster man gick runt med en håv och var och en lämnade några kronor i den. Pappa och mamma gav oss barn några slantar att stoppa ner och det var en så stor sak – jag deltog på riktigt i ett vuxet sammanhang! Jag väntade tålmodigt på att mannen skulle vandra mellan bänkarna och till slut var det vår tur. Jag stoppade ner pengarna och nickade mot mannen på det sätt som jag sett att de andra gjort och han nickade tillbaka och där hade vi det – en smak ur ett vuxet liv.

Sen åkte vi hem. Och fortsatte att vänta på att det skulle bli kväll. Vi fick inte äta allt julgodis som stod uppdukat. Om vi var hungriga fick vi ta lite nötter eller så. Mamma gjorde i ordning maten och vi andra rimmade på paketen. Och sen började­ äntligen Kalle Anka och resten var underbar nedförsbacke.

Sen dog pappa och ingenting blev sig likt efter det. Det var han som hade hållit­ ihop julen. Luften gick väl ur hela familjen. Jag, mamma och mina tre bröder­ bestämde oss dock för att för­söka ha julen som den alltid varit. Vi skulle­ ha precis den jul pappa alltid haft, med ett tillägg: vi skulle besöka pappas grav.

Så kom julen. Vi skulle gå i kyrkan på gudstjänst, men i bilen på väg ut tittade vi på varandra, kände varandras ångest och missmod och så vände vi om. Vi gick till en restaurang. Vi beställde in lite­ sill, öl och en nubbe. Och när jag drack så kände jag så starkt hur spriten tog udden av min varelse. Jag hade en bild av att det var precis det jag behövde. Det var inte nubbe för att det var gott, det var nubbe för att trubba av ångesten. Och vi vandrade ut från krogen efter 45 minuter, lite runda under fötterna, vägde lite mer i kroppen men lite mindre i själen och bestämde att vi nu hade en ny tradition. Vi förstod inte då hur dystert det var. Vi förstod det inte­ heller året efter då vi åter samlades på den där krogen och åt vår sill och drack vår nubbe.

Det var inte förrän många år senare som jag återvände till kyrkan en jul­afton. Alltmer­ nyfiken på religion, en smula tilltufsad­ av rent existentiella funderingar, dödsångest, vilsen men nyfiken och ÖPPEN­ – så vandrade jag in. Och jag fick den lilla tjocka boken, såg tavlan med listan­ över alla psalmer. Och guds­tjänsten började och alla sjöng mycket långsamt och återigen slogs jag av det rent häpnadsväckande i att den svenska kyrkan­ inte kan erbjuda mig mer än mycket långsam och mycket tråkig sång.