Igår när jag kom till butiken så hade jag haft på kaffebryggaren över natten igen. Och jag ska inte återigen tjata om det fåniga i att Amanda tror att det är farligt. Men jag tänkte på doften av sönderbränt kaffe. Det är den typen av doft som man både avskyr och älskar. Det finns något motbjudande i den, men också något alldeles oemotståndligt. Det sticker till i näsan på ett baske mig ljuvligt sätt. Att komma in i butiken en morgon när bryggaren varit på och hela rummet vibrerar av fränt, bränt kaffe – då vet man att man lever.

Som brorsan. Jag har sett hur han ibland, nästan tvångsmässigt, gräver sig snabbt i äschlet och sticker opp fingrarna mot näsan och så rycker han till och blir lite vimmelkantig. Systemet får en chock, men där finns en njutning hos honom just där och då. Han både vill lukta och vill det inte.