Jag vaknade tidigt i morse och när jag gick till badrummet för morgontoaletten hade jag liksom inte lyckats öppna ögonen än, jag kisade mig fram, smekte båda hallväggarna med mina fingertoppar på det sättet man ser på flygplan när flygvärdinnor förflyttar sig genom kabinen under turbulens, kom fram till badrummet och för att få upp ögonen för dagen så sköljde jag mitt ansikte med vatten i handfatet. Gång på gång chockade jag mitt system med det kalla vattnet och sedan tittade jag upp i min spegelbild. Jag dröjde med blicken en stund, betraktade mitt nattsargade ansikte, såg vattnet rinna längs mina kinder, såg mitt hår som var så på ända att det såg rent stajlat ut. Och jag tittade in min egen blick, såg de tomma ögonen och plötsligt tyckte jag mig se bortom blicken, bakom den – jag såg in i mitt VÄSEN och jag förstod att det fanns något sorgligt där. Jag kände mig nu oförklarligt förtvivlad, som om något alldeles nyligen traumatiserat mig helt utan min kännedom, som om något mycket allvarligt hänt mig – i smyg.

Och det var en hjärtskärande upplevelse, jag tyckte mycket synd om mig själv där jag stod. Men den där stunden var speciell också på ett annat plan, för just där och då så tyckte jag mig uppleva något i det verkliga livet som man annars bara ser i filmer. Bedrövad man sköljer sitt ansikte med vatten, ser in i sin spegelbild och i den blicken kan man rent fysiskt se hur skammen och chocken bedriver sin sorgliga kohandel med varandra. Jag tyckte det var rätt otroligt, vilken grej, jag var filmisk i några sekunder. Jag mådde bra av det på något sätt.

Och sen tänkte jag på saker och ting jag skulle vilja uppleva, som tycks hända ofta i filmer men nästan aldrig i verkligheten. Jag skulle vilja vara så upp över öronen förälskad att jag på väg hem från en träff men min älskade dansar fram på stan, hugger tag i spritt språngande främling och pussar honom rakt på munnen och jag dansar vidare nerför gatan och främlingen står kvar och tittar efter mig, lite chockad kanske, byter en blick med en tredje person som sett alltihop och leende skakar de på huvudena mot varandra i ett samförstånd som säger: ”Ja, se den kärleken…”
   
Jag skulle någon gång vilja rota vildsint i ett rum på jakt efter något som försvunnit, bli alltmer frustrerad av att inte hitta detta föremål, plötsligt sveper jag med en handrörelse undan samtliga saker på skrivbordet och det blir ett jäkla väsen, sen tömmer jag en av hyllorna i bokhyllan på liknande sätt och sen fattar jag tag i hela bokhyllan och vältar den framåt och så skriker jag ut min förtvivlan, och snart gråter jag, ställer mig med ryggen mot en vägg, glider, nej HASAR ner längs väggen och rasslar ihop i en hulkande hög på golvet.
   
Jag skulle vilja sitta i en bar där det allra mesta omkring mig är gjort av ek och i handen har jag ett glas som är så tjockt i botten att man inte ens ser bardisken genom den och en ljudlös servitör smyger förbi med en flaska och isen knakar och går ur led när han häller ner whiskyn i detta glas och jag för det till min mun, när jag dricker bränner det till så till den grad att jag måste kväva en flämtning, och jag känner det i hela kroppen: ”Jag ska sitta länge här i kväll.” Men så får jag ett viktigt meddelande på telefonen, tar genast på mig min rock, gräver i fickan, behöver knappt kolla på sedeln innan jag lägger den på disken och försvinner från platsen.
   
ag vill kräkas som på film, när man har så akut bråttom att man med kraft fäller upp toalocket samma SEKUND som spyan träffar porslinet. Jag vill ha en dusch som i en film, som ångar så kraftigt att man inte ens ser väggen framför sig. Jag skulle vilja ha en pistol som i filmerna, så att man med en enkel rörelse kan trycka ut magasinet i handflatan och snabbt kontrollera hur många skott man egentligen har kvar.
   
Nå, där stod jag i badrummet och tittade rakt igenom mig själv och det fanns ett fönster där, en svindlande möjlighet att se sig själv utifrån infann sig. Men jag tänkte bara på filmer. Det skulle inte hända i filmer.