Jag är glad, det kittlar i magen, för imorgon kväll ska jag åter träffa min vän Sigge Eklund. Han försvann till USA för ett år sedan och nu ska vi träffas för första gången. Vi har planerat det noga. Först ska vi se Ruben Östlunds nya film Play på bio – vi var båda så tagna av hans förra film. Och sen ska vi äta middag och prata om allt som hänt under året – och göra planer för 2012. Sigge är den enskilda person vars begåvning jag avundas mest. Jag skulle vilja återfödas som Sigge Eklund. Gå runt på stan och presentera mig; ”Hej, jag heter Sigge Eklund.” Det vore något.

När Sigge svarar i sin mobil gör han det alltid på samma sätt. Han svarar: ”Eklund.” Jag vet ingen som gör så, som svarar med sitt efternamn. Det är så mycket 1988 över det, och det har just börjat snöa. Jag säger inte detta för att ge ett exempel på hans begåvning, jag bara kom att tänka på det och ville dela med mig.

Jag hittar en bild av honom på nätet och tänker att det är precis så där man vill ha honom. Hans skärpa i stimmet.