Jag vaknade tidigt i morse och när jag gick till badrummet för morgontoaletten hade jag liksom inte lyckats öppna ögonen än, jag kisade mig fram, smekte båda hallväggarna med mina fingertoppar på det sättet man ser på flygplan när flygvärdinnor förflyttar sig genom kabinen under turbulens, kom fram till badrummet och för att få upp ögonen för dagen så sköljde jag mitt ansikte med vatten i handfatet. Gång på gång chockade jag mitt system med det kalla vattnet och sedan tittade jag upp i min spegelbild. Jag dröjde med blicken en stund, betraktade mitt nattsargade ansikte, såg vattnet rinna längs mina kinder, såg mitt hår som var så på ända att det såg rent stajlat ut. Och jag tittade in min egen blick, såg de tomma ögonen och plötsligt tyckte jag mig se bortom blicken, bakom den – jag såg in i mitt VÄSEN och jag förstod att det fanns något sorgligt där. Jag kände mig nu oförklarligt förtvivlad, som om något alldeles nyligen traumatiserat mig helt utan min kännedom, som om något mycket allvarligt hänt mig – i smyg.

Och det var en hjärtskärande upplevelse, jag tyckte mycket synd om mig själv där jag stod. Men den där stunden var speciell också på ett annat plan, för just där och då så tyckte jag mig uppleva något i det verkliga livet som man annars bara ser i filmer. Bedrövad man sköljer sitt ansikte med vatten, ser in i sin spegelbild och i den blicken kan man rent fysiskt se hur skammen och chocken bedriver sin sorgliga kohandel med varandra. Jag tyckte det var rätt otroligt, vilken grej, jag var filmisk i några sekunder. Jag mådde bra av det på något sätt.

Och sen tänkte jag på saker och ting jag skulle vilja uppleva, som tycks hända ofta i filmer men nästan aldrig i verkligheten. Jag skulle vilja vara så upp över öronen förälskad att jag på väg hem från en träff men min älskade dansar fram på stan, hugger tag i spritt språngande främling och pussar honom rakt på munnen och jag dansar vidare nerför gatan och främlingen står kvar och tittar efter mig, lite chockad kanske, byter en blick med en tredje person som sett alltihop och leende skakar de på huvudena mot varandra i ett samförstånd som säger: ”Ja, se den kärleken…”
   
Jag skulle någon gång vilja rota vildsint i ett rum på jakt efter något som försvunnit, bli alltmer frustrerad av att inte hitta detta föremål, plötsligt sveper jag med en handrörelse undan samtliga saker på skrivbordet och det blir ett jäkla väsen, sen tömmer jag en av hyllorna i bokhyllan på liknande sätt och sen fattar jag tag i hela bokhyllan och vältar den framåt och så skriker jag ut min förtvivlan, och snart gråter jag, ställer mig med ryggen mot en vägg, glider, nej HASAR ner längs väggen och rasslar ihop i en hulkande hög på golvet.
   
Jag skulle vilja sitta i en bar där det allra mesta omkring mig är gjort av ek och i handen har jag ett glas som är så tjockt i botten att man inte ens ser bardisken genom den och en ljudlös servitör smyger förbi med en flaska och isen knakar och går ur led när han häller ner whiskyn i detta glas och jag för det till min mun, när jag dricker bränner det till så till den grad att jag måste kväva en flämtning, och jag känner det i hela kroppen: ”Jag ska sitta länge här i kväll.” Men så får jag ett viktigt meddelande på telefonen, tar genast på mig min rock, gräver i fickan, behöver knappt kolla på sedeln innan jag lägger den på disken och försvinner från platsen.
   
ag vill kräkas som på film, när man har så akut bråttom att man med kraft fäller upp toalocket samma SEKUND som spyan träffar porslinet. Jag vill ha en dusch som i en film, som ångar så kraftigt att man inte ens ser väggen framför sig. Jag skulle vilja ha en pistol som i filmerna, så att man med en enkel rörelse kan trycka ut magasinet i handflatan och snabbt kontrollera hur många skott man egentligen har kvar.
   
Nå, där stod jag i badrummet och tittade rakt igenom mig själv och det fanns ett fönster där, en svindlande möjlighet att se sig själv utifrån infann sig. Men jag tänkte bara på filmer. Det skulle inte hända i filmer.

Jag ligger i sängen, Amanda sover här intill. Charlie lät olycklig i sin säng för en stund sedan och när jag kom in till henne pratade hon om att det fanns spöken i rummet. Jag försökte invända, men hon var mycket bestämd. Det är Pippis fel. Det finns ett avsnitt när de går upp på vinden i Pippis Villa och där händer det skrämmande saker med spöken och Tommy och Annika blir rädda och skriker. Charlie tror numera att det finns spöken lite överallt, särskilt i taket av någon anleding. Hon pekar och viskar till mig att där uppe är spökena.

Så nu ligger också Charlie bredvid mig här i sängen. Hela familjen ligger här, det är fint att titta på dem när de sover.

Jag ska också gå och lägga mig nu, för om 6 timmar vaknar Charlie och om jag känner henne rätt ska vi bada och sen äta frukost och sen lägga pussel och sen väcka mamma. Jag borde verkligen sova, men jag har fastnat i West Wing och är helt tagen av serien. JAG VET ATT JAG ÄR TIO ÅR SEN HÄR, men jag vill ändå säga det: West Wing är :+++++: .

Men nu ska jag sova.

God natt!

Skriver hemifrån idag och då gör jag alltid samma sak. Jag tar bort precis allt från köksbordet, placerar datorn i mitten så att köksbordet plötsligt blir ett mäktigt skrivbord. Och så tar jag bort alla stolar, utom min egen och två mittemot, för då ser det ut som besöksstolar, om någon kommer kan jag resa mig till hälften och säga: ”Välkommen, slå dig ner” och göra en gest mot en av stolarna.

Fick några tweets från folk som undrade vad jag tyckte om det Erik Saade om mig i ”Filip&Fredriks Nyårskarameller” och blev nyfiken, så jag kollade på Play och det var ju en alldeles kort grej, han sa att ”Alex Schulman är född i slow motion” och sen fniittrade Filip och Fredrik uppskattande, nervöst och sen var det inte mer med det. Och hur ska man svara på det? Jag förstår det inte. Född i slow motion. Vad betyder det? Att det gick långsamt när jag föddes? Att det tog lång tid? Att jag ÄR långsam? Att jag är ”seg” eller något? Vad är motsatsen till att vara fördd i slow motion? Är det bra att vara född i fast forward?

Jag gick in på hans Twitter för att se om han hade utvecklat något där och upptäckte då att han twittrar på engelska. Allt blev bara ännu mr mystiskt och otäckt. Varför twittrar han på engelska? Så förstod jag det. För hans internationella publik! Stjärna fnitter stjärna.

Inledningsnumret med dessa fyra SUPERstjärnor var så klart mäktigt och på något sätt underbart, men det var också en egendomlig sak att se på. Där stod de på en mycket liten scen inför typ 120 personer i publiken och sjöng en cover. Det var nästan ovärdigt. Nej, inte nästan! Det VAR ovärdigt. Ett sånt strålande nummer ska man inte smälla av i den miljön – det ska man göra i finalnumret och då ska det vara håll-käften-producerat och extraordinärt. Jag vet inte om tanken är att detta ska upprepas i alla audition-program. I så fall är det rent skadligt för Uggla, Carola, Petter och Ola. Hur kan de gå med på det? Hörrni, Carola och Petter och Ola och Magnus! Ni är större än så! Det förstår ni väl!

___________________________

Jag får ibland känslan att coacherna blir omotiverat uppspelta inför uppträdandena. Någon tjej står på scen och sjunger en helt okej cover på en gammal Madonna-låt och coacherna börjar trycka och hoppa och hajfajva och bete sig som om deras egna karriärer står på spel – får de inte över just den här personen på sitt lag så tar de sitt liv i logen sen. Det finns ju inte en enda artist i programmet – än så länge – som varit OTROLIGT bra, men coacherna tycktes efter bara en halvtimme ha hittat fem varianter på nästa Whitney Houston. Konstigt.

___________________________

Att TV4 fått in Uggla, Petter, Carola och Salo till programmet är en stor bedrift. Jag kan inte tänka mig en starkare kvartett. Och de gör alla bra ifrån sig. Ola Salo är oväntat mjuk och inkännande, Petter är som banligt business till 100% och det gör han bra, Carola är ett superoriginal som ju verkligen är larger than life PÅ RIKTIGT, men den riktiga stjärnan bland dessa fyra är väl ändå Magnus Uggla, som både är skitrolig och dessutom vettig när det är läge att vara det.

___________________________

Så oerhört smärtsamt det är när ingen av coacherna trycker på knappen. Det är ju en förfinad typ av mobbing, coacherna vänder BOKSTAVLIGT talat ryggen till artisterna. Det är nervigt att titta på, rentav svårt, man mår inte bra av att se det. Amanda var tvungen att gå ut ur rummet när det hände och jag tittade genom gliporna på mina händer.

___________________________

Jag förstår inte riktigt heller vad coachernas uppgift verkligen är. Vad är det de ska göra egentligen? Vad ska ske? Man får en bild att tanken är att de ska bli livskamrater med artisterna, att de i evighet till evighet ska vandra vid artisternas sida som små musikyodas och dela ut knipsluga råd, att de ska bygga upp inte bara artistens karriär, utan också lära artisten bli en bättre människa, att lära dygderna i livet och till sist badda artistens panna och ge sista smörjelsen när de ligger på dödsbädden och ska vika in hovarna. Men det är oklart, alltsammans. Vad ska de göra? De ska väl vara med och välja låtar till artisterna i några veckor? Och sen är det tack och hej med dig.

___________________________

Carina Berg har en svår roll så här i början, hon ska stå och hålla tummarna med anhöriga, men hon gör det bra och framför allt: hon kommer att bli omistlig när programmet byter skepnad. Det var mycket bra att TV4 tog in henne. är bra. Men apropå RÖSTER: hon har inte så bra sådan. När hon ligger som en voice över inslagen så låter det inget bra. Det finns ingen nerv där, ingen energi.

___________________________

Jag tyckte det var en bra start på programmet. Premiärprogrammet av The Voice Sverige får :+++:

På Konsum nere på hörnet här i Vasastan såg jag för en tid sedan att de hade min bok i hyllan. Det tyckte jag var roligt! Jag sa ”titta” till Amanda och pekade och hon sa ”vad kul” och sen gick vi hem med våra varor.

Sedan den dagen har jag fått en låsning kring de där böckerna. Jag vill kontrollera hur många av dem som säljs. Dagen efter kom jag tillbaka till Konsum och räknade exen, det var fyra stycken, och när jag kom tillbaka dagen därpå såg jag att det fortfarande var fyra ex i hyllan. Det var lite dystert, det måste jag säga.

Dagen efter var jag tillbaka – fortfarande fyra ex i hyllan. Jag förstod plötsligt varför – min bok var illa placerad, långt ner i hyllan. Så jag organiserade om hyllan, lade min bok på översta hyllan, längst till vänster där man står när man köar för att komma till kassan. Och så gömde jag undan en Viveca Lärn-deckare – jag är ledsen för detta, Viveca.

I triumf smög jag ut från butiken. Jag kom tillbaka efter några dagar. Fortfarande fyra ex.

Och nu, jag vet inte.

Dag efter dag kommer jag in på Konsum och det första jag gör är att svänga förbi kassan och räkna böckerna. Och varje gång blir jag lika besviken över att ingen bok har sålts. Jag ska fan i helvete köpa dem själv.

Igår när jag kom till butiken så hade jag haft på kaffebryggaren över natten igen. Och jag ska inte återigen tjata om det fåniga i att Amanda tror att det är farligt. Men jag tänkte på doften av sönderbränt kaffe. Det är den typen av doft som man både avskyr och älskar. Det finns något motbjudande i den, men också något alldeles oemotståndligt. Det sticker till i näsan på ett baske mig ljuvligt sätt. Att komma in i butiken en morgon när bryggaren varit på och hela rummet vibrerar av fränt, bränt kaffe – då vet man att man lever.

Som brorsan. Jag har sett hur han ibland, nästan tvångsmässigt, gräver sig snabbt i äschlet och sticker opp fingrarna mot näsan och så rycker han till och blir lite vimmelkantig. Systemet får en chock, men där finns en njutning hos honom just där och då. Han både vill lukta och vill det inte.

Jag har skivat två päron, tagit fram ett glas äppeljuice och satt på Toy Story på teven. Då uppstår ett fönster om 10 minuter när Charlie inte behöver omedelbar uppmärksamhet och jag bestämmer mig för att utnyttja tiden till att skriva ett inlägg i bloggen. Men jag fastnar i filmen. Toy Story 3 är bra! Inledningen är hisnande, när Woody får fatt på Bert enöga på tåget som är på väg nerför ravinen.

Men en sak stör mig. Den allra första repliken i filmen. Woody står på tågtaket och ropar:

Du har en träff med juryn, Bert enöga.

Bert svarar:

Jag har redan en fru.

Det är ju en fullständigt obegriplig meningsväxling. Hur kan detta replikskifte kunnat gå igenom alla filter i produktionen och hamnat i min teve? På engelska säger de sannolikt:

You have a date with the jury.

Och Bert svarar:

I already have a wife.

Där det finns en dubbelmening i ordet ”date”, som faktiskt fungerar i sammanhanget. Han har en dejt med juryn, säger Woody och Bert uppfattar det medvetet som en kärleksdejt och svarar lite sarkastiskt att han faktiskt har en fru. Men på svenska? Varför använder de inte ”dejt” också där? Varför talar de om en ”träff” med juryn? Det blir ju bara nonsens när Bert då svarar att han redan har en fru. Vadå träff? Vadå fru? Det blir goddag yxskaft. Bert framstår bara som dum i huvudet.

Det stör mig utav bara helvete.

Läser om ännu en storm som kommer till Sverige. Jag vet inte vad det är, men Stockholm tycks vara ett svart hål för oväder. Ingenting kommer hit. Jag läser om svenskar utan el hitan och träd över gatan ditan, men än så länge har vintern i Stockholm liknat en ganska vettig höst.

De har döpt den nya stormen till Emil. Den förra hette Gudrun, va?

Märkligt mesiga namn, svåra att ta på allvar. Jag minns en dikt av Bruno K. Öijer, som skrev om en ”bra storm”, som röjde allt i sin väg, som var ursinnig och ”kastade sitt människonamn rakt ut i havet”.

Kastade sitt människonamn rakt ut i havet.
Det är en bra mening!

Jag är glad, det kittlar i magen, för imorgon kväll ska jag åter träffa min vän Sigge Eklund. Han försvann till USA för ett år sedan och nu ska vi träffas för första gången. Vi har planerat det noga. Först ska vi se Ruben Östlunds nya film Play på bio – vi var båda så tagna av hans förra film. Och sen ska vi äta middag och prata om allt som hänt under året – och göra planer för 2012. Sigge är den enskilda person vars begåvning jag avundas mest. Jag skulle vilja återfödas som Sigge Eklund. Gå runt på stan och presentera mig; ”Hej, jag heter Sigge Eklund.” Det vore något.

När Sigge svarar i sin mobil gör han det alltid på samma sätt. Han svarar: ”Eklund.” Jag vet ingen som gör så, som svarar med sitt efternamn. Det är så mycket 1988 över det, och det har just börjat snöa. Jag säger inte detta för att ge ett exempel på hans begåvning, jag bara kom att tänka på det och ville dela med mig.

Jag hittar en bild av honom på nätet och tänker att det är precis så där man vill ha honom. Hans skärpa i stimmet.