Frukost (kritvitt bröd, massa smör och honung): :++++: Bada med Charlie (det blir ju kallare bad eftersom Charlie inte tycker om när det är så varmt): :++: Kulturhuset (som har stängt fastän de vet att alla dagisar och skolor är stängda): :+: Lunch på McDonalds (nya baconburgaren): :+: Calle Schulman (som ordnade med glass till mig och Charlie på sitt jobb): :++++: Filmen Ronja Rövardotter (som jag ser med Charlie en gång om dagen): :++: Börje Ahlstedts överspeleri i Ronja Rövardotter (där ett plus är att han inte alls spelar över och fem plus är att han spelar över som ingen människa någonsin gjort förr): :+++++: 4:ans buss (som var gratis bara för att jag hade barnvagn): :++++: Tv-serien Bron, episod 8, 9 och 10: :+++: Kvällsbastu i min ensamhet (90 grader, men struntade i att hälla vatten över stenarna, för jag blir så sonkig då och jag måste skriva lite ikväll): :+++: En kopp kaffe och Anthon Berg (framför datorn, just innan jag ska sätta mig och skriva): :++++: Mina nya glasögon (som jag lånat hem för att prova ett par dagar för att se om jag gillar dem): :+++:
Mamma fick en Iphone av oss i julklapp, och hon blev mycket glad, särskilt som hon hört så mycket om spelet Wordfeud, som vi snabbt installerade och så blev hon inåtvänd och lite egen och satt och mumlade för sig själv och lyssnade inte på tilltal och jag såg hur hon hanterade sig själv och det där spelet, jag kände igen det i mig själv.
För ett år sedan, eller när det var, installerade jag Wordfeud och sedan var jag förlorad. Jag lyssnade inte längre på min omgivning. Jag gick in i lyktstolpar och sånt. Jag märkte det inte själv, men det stod snart klart att Wordfeud hade gjort mig till en sämre far till min dotter, en sämre vän till mina kompisar, en sämre make till min fru. Ingenting spelade längre någon roll. Det var bara jag och min Wordfeud.
Till slut fick Amanda nog och vi grälade, inte så att kastruller flög i väggen, men hon sa åt mig PÅ SKARPEN.
HÖRDUDU, sa hon och pekade på mig med sitt krokiga, knotiga finger, NU FÅR DU VÄLJA: DET ÄR DIN FAMILJ ELLER WORDFEUD.
Och då valde jag familjen. Avinstallerade Wordfeud och sedan dess har jag känt mig som en lyckligare människa. Men ni förstår, när mamma bad mig att spela en gång så kände jag att det måste jag väl kunna göra. Så jag installerade spelet igen. Sen hittade jag min kompis Klas där och brorsan och jag spelade tre spel åt gången och sen började jag acceptera förfrågningar från rena främlingar, jag minns att jag satt på juldagsmorgonen klockan 04.30 med stirrande, rullande ögon med Wordfeud och skrev på Wordfeudchatten efter att ha fått in en 40-poängare mot en främmande människa: ”NU BLEV DU KNÄCKT VA???”.
Det är fan inte klokt, jag är fast i detta helvete igen.
Och så sa Amanda till igen och nu ska jag avinstallera den, men först en snabb fråga. Någon som vet hur jag ska tvåla till mamma en gång för alla?
Jag är tillbaka från en sjukdom som tangerar det värsta jag varit med om. Hela familjen har haft halsfluss. Det har gjort så obeskrivligt ont varje gång jag velat svälja. Jag har inte kunnat sova och har jag äntligen somnat så har Charlie vaknat i feberfrossa. Och jag har varit trött, och hela tiden velat gäspa, men att gäspa med halsfluss, det gör man inte. Det går inte. Man bryter ihop av smärta. Man knyter näven och böjer sig dubbel och kvider, som en tönt eller vad man ska säga.
Jag måste säga att jag är lite irriterad på den läkare som vi först gick till. Hon tittade i min hals, men ville inte ens göra ett test på mitt saliv. Hon skickade hem oss utan att behandla oss. Två dagar senare hade jag så ont att det inte gick att fortsätta, så vi gick tillbaka, träffade en annan läkare som såg att vi hade halsfluss och gav oss penicillin. Eller hur det nu stavas! Penicilin? Pennicillin? Helvete!
Nu är jag frisk, men kan fortfarande känna irritation mot läkaren. Men det är väl dumt, man ska inte börja året med att vara irriterad. Man ska göra sig av med allt det där. Jag har nu bestämt mig för att också släppa gammal irritation som ligger och spökar. Som det jag känt mot flyttfirman vi använde oss av, Stadsbud. När vi packade upp våra grejer efter flytten hittade jag inga av våra städprytslar. Och en del av dammsugaren, själva slangen, var borta. Och två stora dynor till vår vita soffa var borta också. Jag kontaktade flyttfirman och berättade att de måste ha glömt kvar någon låda på magasineringsutrymmet. De svarade att de inte hade det. Allt var med. Fast det var det ju inte! Det är ju knappast så att två stora dynor och en slang till en dammsugare försvinner på annat sätt! Man råkar inte händelsevis kasta två dynor i sopen! Man tappar inte bort en dammsugarslang hur som helst! Eller hur! Jag påpekade att det helt enkelt måste vara så att en låda var borta och eftersom de hade haft ansvar för allt från utflytt till magasinering till inflytt så kan det ju inte vara på annat sätt att det är dem som haft bort den någonstans. Tyvärr, svarade de. De hittade ingen låda. Inte ens en ursäkt. Och absolut inget tal om att jag ska ersättas. Det var bara ett ”tyvärr” och så gick de vidare i livet. Men jag gick inte vidare, för varje gång jag ser de där hålen i soffan där de där dynorna ska vara så blir jag IRRITERAD och FÖRBANNAD! Vad är det för jävla dumheter, ge mig tillbaka min jävla låda med mina jävla grejer!
Men nu släpper jag det. Det får vara så här, bara.
Jag är ledsen att jag inte bloggat, jag har knappt kunnat stå upp. Men nu är jag stark. Eller, jag är inte stark, jag är fylld av dåligt självförtroende överlag. Har varit det under det senaste halvåret. Jag talade med Amanda om det igår kväll. Hon sa att jag måste ta mig upp ur det där. Hon sa att jag är bra, hon VET att jag är bra. Hon sa att jag måste tro på det också. Hon gav mig en låt som heter ”the world’s greatest” med R. Kelly. Hon sa att jag skulle sätta på den på högsta på jobbet varje morgon, varje gång jag gör mitt morgonkaffe och så ska jag sjunga med i den och så ska jag känna i varje del av min kropp att jag är the world’s greatest. Och det kommer att ge mig en skjuts.
Det ska jag göra. Imorgon på jobbet. På med kaffet. Och så på med låten! Jag är den bästa i världen!
Och det känns så bra och så SANT, man känner i varje del av kroppen att det är så det ligger till, BÄST I VÄRLDEN, och man dansar lätt fram mot kaffebryggaren, som en heavyweight champion of the world, jabbar mot låtsasmotståndare till höger och vänster, pekar ut mot fansen, trippar baklänges, kaxigt, livsbejakande, flinande, kaffet är klart och så tystnar musiken och man harklar sig, sitter där vid sin plats med ett tomt ark framför sig och känner sig plötsligt lite fånig och det blir så underligt tyst och man nynnar lite, ”I made it, I’m the world’s greatest”, men det känns fel och man slutar upp med dumheterna och man sitter en halvtimma, sitter en timma, och man känner för att medicinera sig, ta något litet så att man mår lite bättre, plötsligt är man svettig och svart runt ögonen, andas oroligt, blicken irrande, en gulnande hinna över ögonen, man lubbar bort till medicinskåpet, rotar febrigt bland askarna och prytslarna, tar fram en burk, håller den som en gubbe, NÄRA ögonen, kisar, försöker läsa vad fan i helvete det står, inser att det är FEL BURK, kastar den åt helvete och piller rullar som vidriga små ögon längs parketten och man skriker till dem: ”STIRRA INTE PÅ MIG!” Man tar fram nästa burk, trycker upp den i pannan, skriker HELVETE och kastar den in i en vägg, fortsätter så där en stund, hittar inte rätt, förstör hela skåpanordningen, sular skiten i bokhyllan, blir förtvivlad, glider ner med ryggen mot väggen, hasar ner i sittande, ihopsjunken, förstörd, allt är över, jag hulkar som ett barn, lugnar mig efter en stund, tar mig förvirrat upp, vandrar försiktigt fram i denna NYA tillvaro, kommer på något livsförändrande, går fram till dator, sätter på en låt, där har vi den, magin är tillbaka – yes I made it, I’m the worlds greatest!
