När jag var barn hade pappa alltid ett läderhäfte med ett skrivblock med sig vart han än gick. Han hade den vid sidan av sin person när han satt och skrev på skrivmaskinen. Han hade den i sin bag när han gick till jobbet. Han hade den till och med när han satt och tittade på teve i vardagsrummet. Då och då dök han ned i den och gjorde an snabb anteckning på något och så var det inte mer med det.

För en tid sedan drömde jag så märkligt om det där häftet, så jag letade upp det, för jag minns att jag fick ärva det. Jag hade helt glömt att det var så fint. Pappa hade skrivit sin namnteckning som någon sedan bränt in i lädret.Det var tummat och slitet, 50 år gamla kaffefläckar satt kvar i lädret.

Jag gick till en lädermakare på Söder och lämnade in den, för den hade gått upp helt i snörningen, och så fick jag tillbaka den och nu använder jag den som anteckningsblock när jag skriver på nya boken. Det är en härlig känsla, jag känner honom i lädret, pappa.