Sitter på ett kafé i Sturegallerian, för jag orkade inte ta mig upp till butiken som ligger på Regeringsgatan och det är en smal gata, och den ligger lite avigt, så solen orkar aldrig riktigt upp. Har man tur kan man få syn på den på någon husvägg eller se den speglas i ett fönster, men den anländer aldrig, så man sitter där i skuggmörker och sånt gör mig rent ledsen.

Jag vill att solen ska vara stark. Det spelar ingen roll om det är snö eller kallt så länge solen äger sitt sammanhang. Ett minne från längdskidåkningstävling på teve i barndomen, klungan åker fort nerför genom skogen och det är mörkt, kanske ser man solen flimra till där bakom granarna och snön är blå och allt snor runt munnarna har blivit is. Entusiasterna står stora och påpälsade, som tygklädda kartonger längs backen med bjällerklockor och ropar på okänt språk. Och klungan tar sig ner i hög fart, ut ur skogen, ut på slätten alldeles innan upploppet och plötsligt BADAR de i solljus. Kameran får spatt, allt blir vitt och det tar en stund innan kameramannen får koll på inställnigarna och där far de! Vilka långa, vackra lår! Vilket ursinne i ansträngningen! Upp över den lilla höjden och sen ska de bara runt den böjen och så är de i mål. Och solen GLÖDER över snön.

SÅ!

Så vill jag se solen. Den ska vara stark! Förstår ni??