Ensamlunch på halvtom pizzeria. Vi känner varandra väl, jag och pizzabagaren. Vi småpratar tio sekunder om absolut ingenting, han säger så vänliga och meningslösa saker på sin brutna svenska. Jag beställer sedan en Romana. Jag behöver inte längre säga till honom att jag vill ha pizzan välgräddad – i all hast, för att förekomma mig, ropar han i triumf: ”Välgräddad!” Jag går till kylen och mekar med mina grejer. Tar fram en burk med pizzasallad, tar en Trocadero och ett litet paket smör. Det tar fem minuter innan pizzan kommer in och jag har ingen brådska, för framför mig ligger två fullständigt olästa kvällstidningar. Jag börjar med kulturen och sedan läser jag tidningen baklänges. Pizzan kommer in, jag gör plats på bordet, snittar upp den i åtta bitar, försiktigt nu, inte bränna gommen, dricker Trocadero som bubblar i tandköttet, tittar ut över andra ensamätare. Det finns något lite ledsamt här, jag kan inte sätta fingret på det. Öar av människor som framåtlutade över tidningar fyller sina magar. Jag får ångest en kort stund, men den försvinner och strax inser jag att den här stunden är den bästa på hela dagen, för här vi alla låtit maskerna falla. Vi gör oss inte till. Här är vi just inga alls och vi respekterar varandra för det.