Jag kan inte de exakta tiderna, men min generella bild var att prinsessan Victorias förlossning var snabb som ett bankrån. Det var ingen normal födsel, det var en drive-by-förlossning. Färd från Haga slott mitt i natten, in på Karolinska och några timmar senare stod ­Daniel i något som liknade en ­predikstol och berättade nyheten för pressen.

Han var vattenkammad och nypressad. Bara några ­ timmar senare skickade hovet ut den första bilden. Där stod Daniel och Victoria med bebisskyddet mellan sig utanför något som skulle kunna vara en hiss. Det var inte en bild på ett ”trött men lyckligt par” – det var en bild på två människor som just checkar ut från en spahelg. De var så fräscha!

Jag tyckte det var otroligt.

Jag minns när jag blev pappa. Det var ju en holmgång! Det var gråt och bedövning och lustgas och folk som skrek krysta och min fru ­hade så ont att hon under flera timmars tid slet loss hårtussar från mitt huvud. Min dotter föddes klockan 17.10 – tänk om jag vid 20-tiden samma kväll försiktigt skulle ruska på Amandas ­axel där hon låg sargad och bara halvt vid medvetande ­ i sängen och viska till henne: ”Älskling, bilen står utanför och här är lite kläder. Jag tänkte vi skulle åka hem nu.”

Så långt från sanningen var det dock inte. Jag fick något slags psykos när min dotter föddes och jag tror att det hade med pappa att ­göra. Mitt sista år med ­honom tillbringade jag på kanten av hans sjukhussäng.

Pulsmätaren bredvid sängen, det svaga pipandet som en digital nedräkning till ­ döden. Sköterskor som fladdrade förbi utanför med jagade blickar. Pappas stora, vilda, rädda ögon när han betraktade alla slangar som utgick från hans kropp. Han ville bara hem, men det hände aldrig. En kväll somnade han in med alla slangar och var borta.

Sjukhusmiljön är förgiftad för mig sedan dess. När jag hamnar på ett sjukhus har jag bara ett mål: att ta mig därifrån. Redan dagen efter Amandas förlossning föreslog jag för henne och personalen att vi skulle åka hem. Alla invände. Men jag tjatade. Och till slut gav de med sig. Jag ledde min älskade, förvirrade Amanda ut från BB och in i bilen. Det enda hon ville vara att ligga kvar där inne, i tryggheten.

Om jag kunde göra en sak ogjord i livet så är det detta. Jag ångrar så att jag gjorde så mot min fru och mitt nyfödda barn.