För det första: grattis, Victoria och Daniel! Jag vaknade imorse med TRE ”Breaking News”-flashar på telefonen och jag var sömndrucken och fick kisa och läsa nära-nära, med pannan tryckt mot telefonen för att se vad som stod. Och när saker och ting stod klart för mig kastade jag mig upp ur sängen och slog på teven och såg Daniel stå där på ett podium – iförd kostym och han var nyrakad! – och när han svalde ett par gånger för att hålla tillbaka gråten och sa att ”känslorna är all over the place” så upplevde jag själv en sån jävla lyckokänsla, jag börjar nästan lipa när jag här och nu tänker på det. Vad fint det var! Känslorna var all over the place!

För det andra. Av alla kvällstidningsord så tycker jag nog bäst om ”jubla”. Särskilt när det används för att beskriva någons sätt att prata. ”Vi gjorde en jättematch”, jublar en hockeytränare och när jag läser det så uppfattar jag det som att han nästan sjunger det hela, som om han skanderar saken. Det finns en särskild eufori i det där ordet. Jubla!

Jag läser på Expressens hemsida om ”jublet i Ockelbo” och det är en fantastisk bild, är det inte? Man tänker sig att folk går runt på gator och torg i Ockelbo och jublar, kramar varandra och dansar vidare. Och alla går dessutom runt med Expressen-löpsedlar. Den här bilden nedan är en ögonblicksbild. En fotograf var på plats och såg denna vilda yra där hundratals människor dansade omkring med löpsedel i händerna och han bad om en snabb bild och ungdomarna ställde upp sig och så dansade de vidare sen. Jubel!