Det hände sig att jag fick ont i pungen.

En strålande, molande, ömmande värk. Den tog aldrig riktigt fart och den försvann aldrig riktigt – den bara fanns där plötsligt, ständigt närvarande, som ett testiklarnas eget tinnitus.

Jag höll det där för mig själv, för värk i pung vill man tala tyst om, men efter några veckor tyckte jag kanske att värken tilltog en smula, så jag berättade om det för min fru, som är hypokondriskt lagd och hon blev konfys och nästan panisk och hennes rädsla gjorde mig vettskrämd, så jag bestämde mig för att uppsöka en läkare. 

Färden gick till S:t Görans akutmottagning på Kungsholmen i Stockholm. Söndagsstämning i väntrummet, ett pensionärspar stod vid vattenkranen och hanterade muggar och spakar på så vant sätt att man förstod att de varit där många gånger förut. Fram till receptionen, jag förklarade mitt ärende väsande mellan tänderna och den vänliga damen i kassan förstod att jag var generad och väste tillbaka. Vi viskade med varandra en stund och så blev jag förd genom akutmottagningen. Britsar med sjuka människor till höger och vänster.

Jag passerade många skrämda ögon, som hos djur. Någonstans långt borta ljudet av en kvinna som jämrade förtvivlat: ”Var är min dotter? Ni måste hämta min dotter!” 

Läkaren var blond, i 25-årsåldern och jag blev lite olycklig, för det var inte så jag hade sett det framför mig. Jag hade sett en man! En äldre, grånad man! Hon bad hon mig dra ner byxor och kalsonger. Hon började känna. Jag var så generad. Hon stod så nära också, jag kände hennes andedräkt, hade jag varit glas hade jag immat. Hon bad mig sedan lägga mig i fosterställning med ryggen mot henne och jag låg där och stirrade in i väggen och hörde hur hon mekade med plasthandskarna och sen gick allt fort. In med finger i stjärt, rota runt en stund och sen ut, här har du lite papper, du kan dra upp byxorna. 

Nej, hon kunde inte känna något.

Men eftersom det rör sig om PUNG så är det lika bra att vara säker, så hon gick och hämtade ännu en läkare. Ner med byxorna igen, ännu en främmande hand som trevade sig fram längs min pung, in med ännu ett finger i stjärt och när han vant tog av sig handskarna så där som på filmer så berättade han att han inte kunde känna något märkligt. Han sa att det kanske kunde vara en infektion, gav mig antibiotika och sa att jag skulle komma tillbaka om några dagar om värken inte gav med sig. 

Det gick några dagar och värken gav inte med sig. Och då gjorde jag misstaget. Jag vände mig till Google för råd. Jag såg så mycket ond bråd död. Jag hamnade på en sajt, där komikern Fredde Granberg berättade öppet och fint om sin svåra upplevelse. Det hade börjat som en molande värk i pungen, han hade gått till läkaren som uppfattat det som en infektion och ordinerat antibiotika. Efter några dagar gjorde det fortfarande ont, han återvände till läkaren som efter ultraljud konstaterade: du har testikelcancer.

Jag sov inte över huvud taget den natten. Jag kunde känna hjärtat slå på tolv olika platser på min kropp.

Dagen därpå åkte jag åter till sjukhuset, nu tillsammans med min fru Amanda. Två olika läkare kände på pung och fingrade i stjärt och skickade mig på ultraljud. 

Den långa korridoren på S:t Görans röntgenavdelning. Som den där trånga gången som dödsdömda fångar vandrar från cellen till avrättningsrummet. Jag var en dead man walking. Jag lade mig på en brits och höll Amanda i handen. Rummet var nedsläckt, de påstod att det handlade om att de såg skärmen bättre då, men jag förstod ju att det var för stämningens skull – mörka besked ska levereras i mörkt rum. Och det var fiffigt att ha ett mörkt rum, för då kunde prästen i hörnet där sitta utan att synas, för att sedan träda fram med dinglande kors i handen och först då ser jag att det är ingen präst, det är en KARDINAL av nåt slag och han börjar mumla på latin och kalla mig ”min son” och vill prata med mig om ”den sista resan”.

Efter tio minuters tyst terror sa läkaren att jag inte hade någon tumör. Smärtan borde gå över inom någon dag. 

Allt förändrades på något sätt. Ett kilo vägde plötsligt 700 gram. Jag kände sådan tacksamhet. Jag var en överlevande! Smärtan försvann helt sen. Ironiskt nog: jag har numera ont i stjärten. Fyra personers grävande har satt sina spår. Det känns som en passning från livet, eller hur man ska säga.