Det föll sig så att jag jobbar hemifrån idag. Skrotar runt i morgonrock, sorterar lite papper, kollar Malou på teve, ställer mig vid kylan och döstirrar på hyllorna en stund, sätter på bryggaren och smiter ner till Seven Eleven och köper en sån där citronmuffin. Dricker kaffet och äter bullen som ett barn, jag gröper ur den med naglarna, jag holkar den tills det bara är kanterna kvar, som jag kastar för jag gillar inte kanterna. Skriver några stycken på romanen, men får inte riktigt till det. Vid något tillfälle läser jag vad jag just har skrivit och upptäcker att hjässan blir varm, det är en mycket speciell stund: jag rodnar åt min egen uselhet. Suddar bort och sitter tyst en stund, börjar om och nu går det lite bättre, kommer in i ett flyt. När jag befinner mig i ett skrivande flyt så ler jag snett för mig själv. Jag har inte märkt det själv, men Amanda har sagt att det är så. De där stunderna av gott skrivande är korta. De försvinner snart och jag går bort till kylen, står där igen och stirrar och funderar på om jag inte ska ta och göra mig en riktigt fin dubbelmacka med ägg, en sådan som rinner av kaviar och flott och man äter den som en debil, öppen mun och stora ögon, man biter och alla äggen forsar ut som små tvålar på tallriken, så man får fingra och hålla på och sen kommer Amanda hem och tycker att det luktar kaviar om hela ens person. Så får det bli! Jag donar med det här länge, kokar äggen och skivar dem utsökt och fibblar med brödskivor och håller på. Denna äggmacka gör min dag! Går sedan ner till Seven Eleven för att köpa ännu en citronmuffins, jag fick väl feeling, och nu sitter jag här och gröper igen.