När Aftonbladets Markus Larsson beskrev Björn Ranelids bidrag som ”obeskrivligt” så trodde jag att han överdrev. Det gjorde han ju inte. Efter att ha hört ”Mirakel” så är det knappt lönt att tala om resten längre. Jag minns knappt något. Molly Sandén var med, men sen minns jag inte så mycket mer. Björn Ranelid tog över allt.

Jag kan inte säga vad jag tycker om låten, för det är en låt som inte går att recenseras. Den går knappt att diskutera. Den är utanför allt det begripliga. Däremot kan man tala om Björn själv.

Han sjunger om kärleken till kvinnan. Men när hans låt utropades som vinnare gav han inte ens Sara Li en blick. Ingen kram, inget handskak, ingen high five – han tittade inte ens åt henne håll. Han reste sig upp och lämnade henne bakom sig. Han gjorde sina mastiga, underliga segergester mot kameran. Det var smärtsamt, för långt där bakom Ranelid såg man Sara Li, övergiven av detta jätte-ego.

Det var Melodifestivalens dystraste stund.