Jag håller på att ta fram cykeln för våren och kom just att tänka på när jag vurpade på hojen en gång när jag var pöjk. Jag skulle sladda på grus och det gick åt helvete alltsammans. Jag kanade och skrapade upp knäet, jag kan fortfarande idag hitta spår av såret. Varje gång jag ser märkena tänker jag på den där dagen. Jag har inte många ärr på kroppen, två eller tre. Ett på vaden – jag var höjdhoppare i ungdomen och på något sätt fastnade en av spikarna i spikskorna i min vad. Ett litet runt märke påminner om den där dagen, kylig och regntung, det var försommar.

Jag har ett ärr på handleden också. Det kom från träslöjden. Första dagen i ny klass på Larsbodaskolan. Jag skulle borra något med maskinen och för att fästa själva borren var man tvungen att använda ett verktyg som man stoppade in och vred så att borrhållaren fick fäste i borren. Ibland stoppade man upp borren snett och då vobblade den. Jag visste det och ville inte att det skulle hända, så jag tänkte att jag skulle snabbt testa om borren satt rakt efter att jag skruvat in den. Så med handen fortfarande kvar i det verktyg som satt fast i borren satte jag på den. Den vreds med full kraft ur min hand. Den skadade mig svårt. Jag blödde oerhört mycket.

Jag skämdes för det där och var så rädd att göra bort mig i den nya klassen. Så jag låtsades som om det inte hade hänt. Jag stoppade handen i fickan och fortsatet dona med borrarna. Det gick en stund. Men det blödde så mycket, snart blödde det igenom byxan.

”Du blöder i brallan”, skrek Peter Lorentzon och pekade och det blev ett jäkla liv och jag fick panik och flydde ut och sprang hem till pappa och grät och pappa frågade vad som hade hänt, men jag ville inte säga.

Jag hörde mammas och pappas samtal genom väggen på kvällen när jag skulle sova. De var så oroliga för mig och trots att de talade i kantiga resonemang, fumligt och utan att alls veta vilken situation jag befann mig i, så minns jag att jag låg där i min säng och kände en sådan oerhörd värme för dem, för att de brydde sig om mig.