Arkiv för February 2012

- Sida 2 av 4

Minnet av ärr

av Alex Schulman

Jag håller på att ta fram cykeln för våren och kom just att tänka på när jag vurpade på hojen en gång när jag var pöjk. Jag skulle sladda på grus och det gick åt helvete alltsammans. Jag kanade och skrapade upp knäet, jag kan fortfarande idag hitta spår av såret. Varje gång jag ser märkena tänker jag på den där dagen. Jag har inte många ärr på kroppen, två eller tre. Ett på vaden – jag var höjdhoppare i ungdomen och på något sätt fastnade en av spikarna i spikskorna i min vad. Ett litet runt märke påminner om den där dagen, kylig och regntung, det var försommar.

Jag har ett ärr på handleden också. Det kom från träslöjden. Första dagen i ny klass på Larsbodaskolan. Jag skulle borra något med maskinen och för att fästa själva borren var man tvungen att använda ett verktyg som man stoppade in och vred så att borrhållaren fick fäste i borren. Ibland stoppade man upp borren snett och då vobblade den. Jag visste det och ville inte att det skulle hända, så jag tänkte att jag skulle snabbt testa om borren satt rakt efter att jag skruvat in den. Så med handen fortfarande kvar i det verktyg som satt fast i borren satte jag på den. Den vreds med full kraft ur min hand. Den skadade mig svårt. Jag blödde oerhört mycket.

Jag skämdes för det där och var så rädd att göra bort mig i den nya klassen. Så jag låtsades som om det inte hade hänt. Jag stoppade handen i fickan och fortsatet dona med borrarna. Det gick en stund. Men det blödde så mycket, snart blödde det igenom byxan.

”Du blöder i brallan”, skrek Peter Lorentzon och pekade och det blev ett jäkla liv och jag fick panik och flydde ut och sprang hem till pappa och grät och pappa frågade vad som hade hänt, men jag ville inte säga.

Jag hörde mammas och pappas samtal genom väggen på kvällen när jag skulle sova. De var så oroliga för mig och trots att de talade i kantiga resonemang, fumligt och utan att alls veta vilken situation jag befann mig i, så minns jag att jag låg där i min säng och kände en sådan oerhörd värme för dem, för att de brydde sig om mig.

Vad tillgjort!

av Alex Schulman

När pappa fortfarande var i livet hände det ofta att jag och Calle åkte hem till honom och lagade mat. Han hade ju sina favoriträtter. Calle gjorde en risotto som han tyckte var festlig. Och jag gjorde en skink&ostpaj som han tyckte mycket om. Varje gång vi gjorde dessa rätter slog han sig belåtet ner vid bordet och när han försåg sig ropade han glatt: ”Vad tillgjort!” Det låter kanske som något nedsättande, men han menade det som något fint – vi hade gjort oss till när vi lagade maten. Därför kommer det sig att varje gång jag och Calle idag äter något gott tillsammans, så säger vi belåtet till varandra: ”Vad tillgjort!” En liten hälsning till pappa, kan man väl säga.

Varje lördag och söndag morgon har jag anledning att ropa om frukosten: ”Vad tillgjort!” För det är precis vad den är. Amandas favoritmål på dagen är frukosten. Om hon fick bestämma skulle lördagen inte vara annat än en enda lång frukost. Hon skulle älska att sitta där med sin frukosttallrik, läsa sin DN och timmarna skulle gå och långsamt skulle hon känna hur frukosten övergick i middag vid femtiden.

På vardagarna äter vi inte frukost tillsammans. Men på helgerna! På lördagarna och söndagarna pressar vi egen juice. Vi kokar ägg! Vi häller upp mjölken i en liten glasflaska för att det ska se fint ut. Vi tänder ljus! Skinkan kommer inte från färdigpaket, utan är manuellt skivade från charkdisken. Vi köper bagarbröd.

Jag har alltid tyckt att frukosten varit ett onödigt stopp innan dagen börjar. Men Amanda har fått mig att förstå hur fint det är med en härlig frukost, att det ju faktiskt inte finns något bättre än en tillgjord frukost.

Skärmavbild 2012-02-20 kl. 16.00.36.png

 

Skärmavbild 2012-02-20 kl. 16.01.48.png

Melodifestivalens dystraste stund

av Alex Schulman

När Aftonbladets Markus Larsson beskrev Björn Ranelids bidrag som ”obeskrivligt” så trodde jag att han överdrev. Det gjorde han ju inte. Efter att ha hört ”Mirakel” så är det knappt lönt att tala om resten längre. Jag minns knappt något. Molly Sandén var med, men sen minns jag inte så mycket mer. Björn Ranelid tog över allt.

Jag kan inte säga vad jag tycker om låten, för det är en låt som inte går att recenseras. Den går knappt att diskutera. Den är utanför allt det begripliga. Däremot kan man tala om Björn själv.

Han sjunger om kärleken till kvinnan. Men när hans låt utropades som vinnare gav han inte ens Sara Li en blick. Ingen kram, inget handskak, ingen high five – han tittade inte ens åt henne håll. Han reste sig upp och lämnade henne bakom sig. Han gjorde sina mastiga, underliga segergester mot kameran. Det var smärtsamt, för långt där bakom Ranelid såg man Sara Li, övergiven av detta jätte-ego.

Det var Melodifestivalens dystraste stund.

Min födelsedag i bilder

av Alex Schulman
Skärmavbild 2012-02-17 kl. 19.00.59.png

Jag vaknade och åkte till Mix Megapol, där jag hoppade in för David Helléniussom programledare i Äntligen Morgon. Eftersom jag fyllde år fick jag tårta. Anders och Gry hade bett konditoriet skriva ”Grattis, kära väninna, vår myspys-Alex”, men det blev något helt annat.

 

Skärmavbild 2012-02-17 kl. 19.00.06.png

Precis när vi intervjuade Timbuktu kom Amanda in i studion! Hon kidnappade mig och sa att vi ”bums, bus, bas” skulle åka till Arlanda. Vi skulle flyga till Köpenhamn! Så vi hoppade in i bilen och åkte.

 

Skärmavbild 2012-02-17 kl. 19.05.44.png

När vi kom till incheckningen väntade en kvinna från ”Airport VIP Service” på oss. De hade hört på radion att jag fyllde år och ville bjuda oss på VIP-service. Så vi behövde inte checka in, vi behövde bara hoppa in i en bil.

 

Skärmavbild 2012-02-17 kl. 19.05.54.png

Och så fick vi slappna av i ett lyxigt rum och dricka kaffe.

 

Skärmavbild 2012-02-17 kl. 19.06.02.png

När det var tio minuter kvar till avgång hoppade vi in i deras bil och så körde de oss ända fram till flygplanet. Jag tog den här bilden för att visa HUR NÄRA DET VAR. Det var väldigt gulligt av dem.

 

Skärmavbild 2012-02-17 kl. 19.06.09.png

Vi kom fram till Köpenhamn och på flygplatsen stötte vi av slump ihop med Johan, som är en av mina bästa vänner. Hon skulle fira sin mamma som fyllde 60 år. Han hade ett par timmar över så vi bestämde oss för att äta lunch, efter att vi lämnat av väskorna på hotellet.

 

Skärmavbild 2012-02-17 kl. 19.06.18.png

Amanda sa att hotellet som hon bokat hette ”Ski Petri Hotel”, vilket gjorde att jag trodde att det var någon typ av skidhotell med skinnfällar och brasa och doft av valla. Men hon hade bara sett fel – det hette Skt Petri.

 

Skärmavbild 2012-02-17 kl. 19.06.28.png

När vi kom in i lobbyn chockerades jag. Där satt Klas och Josefin och Calle och Anitha! De var en del av hela överraskningen! Och Johan skulle inte fira sin mamma – han hade kommit för min skull!

 

Skärmavbild 2012-02-17 kl. 19.06.37.png

Jag tog en öl fastän det bara var lunch och plötsligt kom Pontus! Han hade också flugit ner för mig!

 

Skärmavbild 2012-02-17 kl. 19.06.46.png

Sen gick vi till en krog som hette Café Viktor. Otroligt god mat.

 

Skärmavbild 2012-02-17 kl. 19.06.54.png

Plötsligt kom Sigge och Malin också! Det var nästan övervädigande!

 

Skärmavbild 2012-02-17 kl. 19.07.05.png

Det var en härlig stund Servitören gjorde mig dock fascinerad. Jag har aldrig varit med om en otrevligare typ. Han var så oförskämd och fräsig att han till slut blev underhållande. Det var inte klokt! Jag och mina vänner liksom HÄPNADE! Fast vi kommer att minnas honom länge. Sen gick vi till hotellet. Jag har nu sovit i två timmar och nu ska jag göra mig fin och gå på middag med alla mina vänner!

Amandas diskvägran börjar bli fascinerande

av Alex Schulman
Skärmavbild 2012-02-15 kl. 08.58.57.png

Vet ni hur man vet att Amanda har tagit hand om disken här hemma? Jo, den ligger inte i diskmaskinen utan i vasken. Jag vet inte riktigt vad hon tror – kan hon leva i villfarelsen att tallrikarna flyger för egna vingar från vasken till diskmaskinen?

Vi har varit ett par i 3,5 år – inte en enda gång har hon placerat en tallrik i diskmaskinen. Det börjar blir fascinerande, nästan kusligt. Kanske skulle man ringa Guinness? Och så kommer en gubbe hit och undersöker saker och ting och sen köper jag tårta och firar att min fru är officiell världsrekordinnehavare i att aldrig ta in disken, hurra för henne!

Vem får inte blommor idag?

av Alex Schulman

Jag sitter på ett café och skriver idag. Jag vet att många tycker att det är ”rofyllt” att sitta på det här sättet. Jag har svårt för det, på ett kreativt plan: en text som jag i vanliga fall skulle skrivit på en timme har här tagit mig tre. Men det är ändå roligt att vara här, för mitt i all den här meningslösheten som äger rum mellan borden, så finns det något mänskligt. Och jag ska verkligen inte försöka ha några pretentioner, men för mig som har skrivandet som yrke så är detta det mänskliga mycket intressant. Att skriva en bra fiktiv dialog går inte om man inte lyssnar på de riktiga samtalen. Jag har hört så många samtal här idag, de är så extraordinärt banala, men jag skulle aldrig kunna hitta på dem, för de är alltför geniala i sin mänsklighet.

Idag är det Alla Hjärtans dag. När jag gick i skolan kom det alltid in nån flinande snubbe i klassrummet på eftermiddagen med ett fång rosor i handen och läraren ställde sig åt sidan och killen ropade upp namn på klasskompisar som skulle gå fram och hämta blommor från sina beundrare. Jag fick aldrig någon blomma. Det är inte synd om mig, men jag fick det inte en enda gång. År efter år efter år, samma TYP av flinande snubbe som kom in med samma TYP av enorma blomsterfång och samma TYP av utdragna upprop av namn efter namn och till slut var det jag och kanske någon till som satt där utan blommor.

Ju äldre jag blir desto mer tänker jag på omständigheterna runt den där utdelningen. Hur sanktionerat det var av lärarna. Jag minns hur de leende steg åt sidan och lät detta äga rum. Tänkte de aldrig på hur besvärligt det kunde vara för oss som aldrig fick några blommor? Äger detta fortfarande rum? Eller har man satt stopp för det?

Jag mådde dåligt i många dagar före Alla hjärtans dag. Funderade vid ett par tillfällen på att skolka så att jag slapp uppleva det. Men jag skolkade aldrig. Under hela min gymnasietid hade jag noll frånvaritimmar. inte en enda! Då förstår ni kanske vad för typ av elev jag var, varför jag inga blommor fick.

Möte med brorsan

av Alex Schulman

Hade möte med Calle, vi skulle gå igenom onsdagens inspelning av Schulman Show. Men Calle var inte riktigt sig själv. Såg trött och glåmig ut, suckade och ojade sig. Så jag sa till honom att vi kunde ses imorgon istället och Calle svarade att det kanske var en bra idé, för han kände sig lite hängig, sa han.

Skärmavbild 2012-02-11 kl. 12.13.56.png
Sida 2 av 4
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB