Dagens gäst är Thorsten Flinck!
Berätta gärna vad ni tycker om programmet, så går vi i vanlig ordning igenom era synpunkter på måndagsmötet och korrigerar allt som vi finner klokt och sant.

Trevlig fredag!

Alex

Så här ser vi ut, två vrak till människor. Charlie vaknade vid ett i natt och sen höll hon hov hela vägen in i gryningen. Vi sov i stort sett inte över huvud taget och det är Amandas fel. När Charlie vaknade  hade hon feber och Amanda var gullig som gick upp och fixade med alvedon i rumpan och gav henne vatten att dricka. Men Charlie blev så olycklig av alvedon i rumpan, hon skrek där ute i köket, och för att lugna henne lovade Amanda att Charlie skulle få titta på lite Pippi på datorn.

Amanda och Charlie kom in till sovrummet och Amanda berättade för mig att hon lovat att Charlie skulle se film. Jag trodde inte dåren talade sanning, jag var övertygad om att hon skämtade! Men nej, inte alls! Hon hade lovat att Charlie skulle få titta på Pippi klockan halv två på natten!

Jag invände, men då blev Charlie hysterisk och Amanda hade ju faktiskt lovat henne, så jag tog upp datorn och alla möjligheter till att Charlie snabbt skulle åter falla i sömn försvann. Hon blev superpigg. Hon ropade och pekade, skrattade när Kling och Klang ramlade, skrek ”OJ” när Pippi lyfte den jävla hästen och sådär höll på hon på. Efter en stund föreslog jag att hon skulle sova, då sa hon liksom MALLIGT att hon inte var trött och hon ville leka och hoppa i sängen och det var vanvett, det var galenskap och jag kan inte fatta hur Amanda kunde lova Charlie att titta på Pippi, hur jävla dum får man vara!

Det föll sig så att jag jobbar hemifrån idag. Skrotar runt i morgonrock, sorterar lite papper, kollar Malou på teve, ställer mig vid kylan och döstirrar på hyllorna en stund, sätter på bryggaren och smiter ner till Seven Eleven och köper en sån där citronmuffin. Dricker kaffet och äter bullen som ett barn, jag gröper ur den med naglarna, jag holkar den tills det bara är kanterna kvar, som jag kastar för jag gillar inte kanterna. Skriver några stycken på romanen, men får inte riktigt till det. Vid något tillfälle läser jag vad jag just har skrivit och upptäcker att hjässan blir varm, det är en mycket speciell stund: jag rodnar åt min egen uselhet. Suddar bort och sitter tyst en stund, börjar om och nu går det lite bättre, kommer in i ett flyt. När jag befinner mig i ett skrivande flyt så ler jag snett för mig själv. Jag har inte märkt det själv, men Amanda har sagt att det är så. De där stunderna av gott skrivande är korta. De försvinner snart och jag går bort till kylen, står där igen och stirrar och funderar på om jag inte ska ta och göra mig en riktigt fin dubbelmacka med ägg, en sådan som rinner av kaviar och flott och man äter den som en debil, öppen mun och stora ögon, man biter och alla äggen forsar ut som små tvålar på tallriken, så man får fingra och hålla på och sen kommer Amanda hem och tycker att det luktar kaviar om hela ens person. Så får det bli! Jag donar med det här länge, kokar äggen och skivar dem utsökt och fibblar med brödskivor och håller på. Denna äggmacka gör min dag! Går sedan ner till Seven Eleven för att köpa ännu en citronmuffins, jag fick väl feeling, och nu sitter jag här och gröper igen.