Imorse var jag i radion och vi hade Thorsten Flinck som gäst och någon frågade om han var lycklig och Thorsten blev perplex och kunde inte riktigt svara och jag förstår honom – det är ju en underlig fråga. Jag känner mig som en grundlycklig människa, men det ska sägas att jag känner ångest också. När Thorsten fick den där frågan kom jag att tänka på när jag var i Köpenhamn häromdagen. Amanda hade överraskat mig när jag fyllde år och alla mina vänner fanns på plats på hotellet när vi kom dit och vi gick ut och åt på en underbar krog. Och jag minns att jag satt där och söp in situationen, betraktade alla mina vänner, hörde alla skratt och diskussioner och min fru kom fram och omfamnade mig och jag minns att jag just då tänkte för mig själv: ”Jag önskar inget mer av det här livet.” Det var liksom en GNISTRANDE känsla av lycka.

 

 

Den känslan är sällsynt, det händer bara då och då. På senare tiden har jag dock känt att den kommit tillbaka i mitt liv allt oftare. Då har det ofta med Charlie att göra. När jag köpte en barnstol till cykeln och jag lyfte upp henne på Charlies premiärtur på cykeln. Att se hennes lyckliga blick där i stolen. Det var otroligt. Det är nästan en upphöjd känsla av lycka, inte sant. Att se Charlie så där gör att jag känner mig så glad att det spritter i hela kroppen på något konstigt sätt, jag blir så glad att jag inte vet vilket ben jag ska stå på.