När pappa fortfarande var i livet hände det ofta att jag och Calle åkte hem till honom och lagade mat. Han hade ju sina favoriträtter. Calle gjorde en risotto som han tyckte var festlig. Och jag gjorde en skink&ostpaj som han tyckte mycket om. Varje gång vi gjorde dessa rätter slog han sig belåtet ner vid bordet och när han försåg sig ropade han glatt: ”Vad tillgjort!” Det låter kanske som något nedsättande, men han menade det som något fint – vi hade gjort oss till när vi lagade maten. Därför kommer det sig att varje gång jag och Calle idag äter något gott tillsammans, så säger vi belåtet till varandra: ”Vad tillgjort!” En liten hälsning till pappa, kan man väl säga.

Varje lördag och söndag morgon har jag anledning att ropa om frukosten: ”Vad tillgjort!” För det är precis vad den är. Amandas favoritmål på dagen är frukosten. Om hon fick bestämma skulle lördagen inte vara annat än en enda lång frukost. Hon skulle älska att sitta där med sin frukosttallrik, läsa sin DN och timmarna skulle gå och långsamt skulle hon känna hur frukosten övergick i middag vid femtiden.

På vardagarna äter vi inte frukost tillsammans. Men på helgerna! På lördagarna och söndagarna pressar vi egen juice. Vi kokar ägg! Vi häller upp mjölken i en liten glasflaska för att det ska se fint ut. Vi tänder ljus! Skinkan kommer inte från färdigpaket, utan är manuellt skivade från charkdisken. Vi köper bagarbröd.

Jag har alltid tyckt att frukosten varit ett onödigt stopp innan dagen börjar. Men Amanda har fått mig att förstå hur fint det är med en härlig frukost, att det ju faktiskt inte finns något bättre än en tillgjord frukost.