Jag sitter på ett café och skriver idag. Jag vet att många tycker att det är ”rofyllt” att sitta på det här sättet. Jag har svårt för det, på ett kreativt plan: en text som jag i vanliga fall skulle skrivit på en timme har här tagit mig tre. Men det är ändå roligt att vara här, för mitt i all den här meningslösheten som äger rum mellan borden, så finns det något mänskligt. Och jag ska verkligen inte försöka ha några pretentioner, men för mig som har skrivandet som yrke så är detta det mänskliga mycket intressant. Att skriva en bra fiktiv dialog går inte om man inte lyssnar på de riktiga samtalen. Jag har hört så många samtal här idag, de är så extraordinärt banala, men jag skulle aldrig kunna hitta på dem, för de är alltför geniala i sin mänsklighet.

Idag är det Alla Hjärtans dag. När jag gick i skolan kom det alltid in nån flinande snubbe i klassrummet på eftermiddagen med ett fång rosor i handen och läraren ställde sig åt sidan och killen ropade upp namn på klasskompisar som skulle gå fram och hämta blommor från sina beundrare. Jag fick aldrig någon blomma. Det är inte synd om mig, men jag fick det inte en enda gång. År efter år efter år, samma TYP av flinande snubbe som kom in med samma TYP av enorma blomsterfång och samma TYP av utdragna upprop av namn efter namn och till slut var det jag och kanske någon till som satt där utan blommor.

Ju äldre jag blir desto mer tänker jag på omständigheterna runt den där utdelningen. Hur sanktionerat det var av lärarna. Jag minns hur de leende steg åt sidan och lät detta äga rum. Tänkte de aldrig på hur besvärligt det kunde vara för oss som aldrig fick några blommor? Äger detta fortfarande rum? Eller har man satt stopp för det?

Jag mådde dåligt i många dagar före Alla hjärtans dag. Funderade vid ett par tillfällen på att skolka så att jag slapp uppleva det. Men jag skolkade aldrig. Under hela min gymnasietid hade jag noll frånvaritimmar. inte en enda! Då förstår ni kanske vad för typ av elev jag var, varför jag inga blommor fick.