När det gäller ångest är jag sannolikt inte särskilt ­originell. Jag är väl som folk är mest. Under veckodagarna kan jag känna ångest som små kallsupar från själen. Det inträffar inte särskilt ofta, men det händer: ett plötsligt sting av obehag, ett minne av något dumt man gjort, en oförrätt i det lilla som skaver till och försvinner. En snabb skamsköljning genom kroppen, som en ishiss som färdas mellan strupe och buk och sen är den borta.

Jag hanterar den typen av ångest genom att inte hantera den. Det kan hända att jag skriker till för mig själv – jag ropar NEJ! eller ­SLUTA! – för att överrösta det som händer där inne. Någon gång har det hänt att jag ­tjoar på det där sättet när jag går på stan och då tittar folk efter mig.

Den här ångesten är ­ odramatisk, den är en del av mitt liv, det är som det är.

Sen finns det också en större ångest som infinner sig just på denna dag, söndagen.

Jag har stor respekt för söndagsångesten. Jag vet ingenting mäktigare än den. Jag pratar sällan om min söndagsångest, för människor i min närhet finner den antingen banal eller poserande. Men den är varken ­eller. Den är magnifik, den tar över hela mitt väsen. Jag har förstått att folk tror sig känna söndagsångest därför att de inser att helgen är slut, att de står inför en ­besvärlig jobbvecka, att ”det är så mycket som ska göras”. Jag tror inte på det där. Jag tror att söndags­ångesten i grund och botten handlar om att vi inte riktigt vet varför vi ­lever.

Den här ångesten handlar inte om livspusslet, den handlar om rädslan över vad som händer när vi lagt livspusslet färdigt, när allt är över. Det finns ett stort vemod här och det rullar in på söndagarna.

Tomas Tranströmer skriver vid något tillfälle om en ­orgel som plötsligt ­slutar spela i en kyrka och det blir dödstyst, men bara i ett par sekunder, för sen tränger brummandet igenom från trafiken där ute – ”den ­större orgeln tar vid”. ­Precis så ser jag den exist­entiella ångesten, som en orgel som vi hör först när allt annat tystnar.

Förr om åren gick vi till ­ kyrkan på söndagen. Det gav oss tröst och svar på en och annan av de där ­ frågorna.

Nu går vi inte längre i kyrkan och vi har slutat att ­ställa oss frågorna.

Men orgeln fort sätter att spela.