Det har varit en speciell vecka. Jag har inte kunnat sluta läsa om Voyager 1.

Voyager 1 är en obemannad rymdsond som började sin resa från jorden 1977. Dess första uppdrag var att ta lite bilder på planeterna, vilket den också gjorde. Men den återvände inte hem. Sedan vidtog fartygets andra uppgift, som av Nasa kategoriseras som ”ett evigt uppdrag”. Den ska bara fortsätta ut. Den ska aldrig vända tillbaka. Den ska vidare.

I en hastighet av 17 kilometer per sekund fortsatte den mot den vägg som utgör gränsen mellan vårt upplysta solsystem och den svarta, yttre rymden. Och hela tiden skickade den små hälsningar hem. 1990 tog den ett familjeporträtt på alla planeterna i vårt solsystem och sen åkte den vidare, ut mot svartheten.

I dag befinner den sig i något som kallas för ”en kosmisk skärseld”, den kämpar sig igenom det område där solen alltmer förlorar sitt inflytande och om en tid befinner den sig i den yttre rymden.

Förstå den ensamheten!

Ombord på Voyager finns en kopparpläterad skiva med ljud och bilder. Där finns ljudet av vind i träd, regn mot ett fönster, vågor som slår mot en strand, lätet från en val, ett hjärtas slag, en smeds hamrande – och ljudet av en moder som kysser sitt barn. En mänsklighetens flaskpost ut i evigheten. Frågan är om den någonsin stöter på något. Sträckan som Voyager tillryggalagt är enorm. Och samtidigt är den ingenting. Det kommer att ta 40 000 år innan den når en stjärna. Då förstår man – och förstår inte.

I ungdomen läste jag Harry Martinsons ”Aniara” om ett rymdskepp som driver planlöst ut i den yttre rymden. De 12 000 människorna ombord har fortfarande hopp, men så reser sig en av vetenskapsmännen ombord och visar upp ett vattenglas. I glaset finns en liten luftblåsa och mannen berättar att om glaset får stå orört i hundra år kommer luftblåsan att ha rört sig i glaset, det kommer att ha flyttats någon millimeter. Och vetenskapsmannen håller upp glaset för sina 12 000 passagerare och säger: ”Den resa som vi gör i rymdens hav motsvarar på pricken den resa som blåsan gör i detta glas.” Då börjar alla gråta.

Och jag tänkte på Voyager och dess eviga uppdrag och dess ensamhet och jag skänkte den en tanke och tänkte sen att jag skulle skriva det här i Aftonbladet och uppmana er att göra samma sak.