Fuskprogrammet Fuskbyggarna
avCalles fru Anitha skrev häromdagen i sin blogg om problematiken kring Fuskbyggarna och när jag läste texten så kände jag: PRECIS SÅ TYCKER JAG OCKSÅ! Det kännetecknar engod bloggtext, och krönika med för den delen – den som läser texten ska känna att han eller hon håller med, trots att han eller hon inte riktigt formulerat det för mig själv ännu. Läs inlägget genom att klicka HÄR. Jag blev så uppfylld av hennes text att jag skrev om samma sak i min Aftonbladet-krönika idag:
TV4 bygger programmet Fuskbyggarna på en dramaturgi som de sällan överger.
Bilder på det ruckel till hus som inte blev färdigställt innan fuskbyggaren bara försvann. Byggplast som fladdrar i vinden, ofärdiga brädor som sticker ut som benpipor ur huskroppen. Vi vallas på platsen av bister byggexpert som ”aldrig varit med om något liknande”. Här är precis allt felbyggt.
Martin Timell träffar den utsatta familjen, som svårt sargade sitter i en hammock och berättar om sin svåra tid. De rör sig hela tiden i landet mellan darr på underläpp och sammanbrott. Timell varskor dessa människospillror att de ska få ett nytt hem och de kan inte tro att det är sant! Kramar och gråt! Och sen grafik på exakt hur Timells gubbar ska fixa detta vanställda hus från grunden.
Under tiden är Lennart Ekdal ute på småvägarna, på jakt efter missdådaren. Ofta är han i Polen eller liknande. Nu ska den jäveln ställas till svars! Ekdal trycker upp en mick i hans ansikte och mannen har inte så mycket val – antingen flyr han in i bilen och river i väg som den bedragare han måste vara eller så står han kvar och haltar fram några förvirrade obetänkligheter, som sedan redigeras ner så till den grad att de framstår som befängda och materialet skickas till den sargade familjen, som sitter kvar där i hammocken och de tittar i skärm och skakar på huvud och säger: ”Han ljuger!” Och vi som tittar har ingen som helst anledning att tro något annat.
Fast vad vet egentligen vi? Om något? Har vi den minsta aning?
Jag känner mig alltid tom efter att ha sett programmet. Något i mig tycker synd om den så kallade fuskbyggaren. Han har just krossats av Sveriges största tv-kanal, utan chans att på riktigt få berätta sin historia. Hela Sverige vet hans namn. Och vi vet hur han ser ut. Hans liv kommer aldrig att bli detsamma. Och kanske finns det barn med i bilden, som tvingas gå till skolan dagen efter och få höra att deras pappa är en fuskare. Fast det vet vi ju egentligen ingenting om. Det vi vet är att två parter inte kommit överens.
Och vad vet vi om den utsatta familjen, annat än att både mamma och pappa gråter i tv? Varför ställer ingen den självklara frågan till dem: ”Hur mycket pengar ville ni betala för det här? Och förstod ni aldrig att för så lite pengar får man inget riktigt hus.”