Vi springer runt här i hemmet och är vimsiga, lägger ner grejer i väskor och stannar upp och kliar oss i huvudet och sen sätter vi fart igen och vi springer nästan på varandra när vi saxar vilt över rumsytorna. Vi packar väskorna, för vi ska åka till Sälen över helgen! Charlie har aldrig åkt skidor förut, och om jag förstått det hela rätt så har inte heller Amanda gjort det. Det sägs att hon plogar ner för backarna och hon skäms så mycket för det att hon alltid vill åka ensam, för hon vill inte att någon ska se hur dåligt hon åker.

Själv är jag mycket erfaren i backen. Jag tycker knappt att det är intressant längre att åka pistat. Jag tar av mig skidorna och knatar längs berget i timmar, i jakt på den perfekta snön och sen står jag där vid stupet, tittar ner, adrenalinpåslaget gör att det skummar i mina mungipor och sen kastar jag mig ner för den lilla jäveln och när jag kommer ner så skriker jag YIEEE-HAAA och kisar upp mot den livsfarliga brant jag just tagit mig ner för och tänker HERREGUD, JAG GJORDE DET!

Och sen är det upp igen, till någon ny utmaning och varje gång tittar jag på berget och tänker: ”Hej, berg. Är det du ska som ska ta mitt liv den här gången?”

Nu har jag emellertid kommit att förstå att det finns en ny teknik i backarna. Tydligen kör man med nåt som heter ”karver-skidor”. Någon som vet hur det går till?