Hemma i soffan. Amanda pratar i telefon. Gud, vad hon babblar, hon slutar aldrig, jag känner mig till slut så utanför att jag måste säga till henne att det blir svårt att titta på teve när hon pratar sådär högt, fast det handlar ju inte om det, för jag tittar på en repris av ”Kniven på strupen” som jag redan sett, jag vet hur den slutar! Det handlar ju om att jag bara inte vill känna mig utanför!

Det vet man ju i och för sig alltid ändå, hur Kniven mot strupen slutar, även om man inte har sett något av programmen. Det slutar ju ALLTID på samma sätt – det är klackarna i taket och TACK ALEX FÖR ALL HJÄLP! och de vinkar farväl och kocken ALexander Nilsson stolpar iväg på sitt heroinoundaraktiga sätt, bister men en smula belåten över att ha frälst ännu ett hopplöst gäng idioter med sitt koncepttänk.

Det absolut roligaste i det där programmet är ju den där allra sista scenen, när det gått ett par månader och Alex kommer tillbaka till krogen och hälsar på personalen som står uppradad och flinande. Och Alex går omkring och inspekterar och är belåten över att de har kvar den där menyn som han satte, och dukarna på bordet är kvar, vad fint. Och så frågar Alex hur det har gått sedan han lämnade dem och det är ALLTID samma sak – de svarar lite undvikande! ”Jodå, det är klart, det har varit både upp och ner” och ”vi kämpar på” och då fattar man: ingenting har hänt.

 

ABSOLUT INGET HAR HÄNT!!!

 

 

DET FINNS NÅT OUTSÄGLIGT

SORGLIGT DÄR, ELLER HUR???