Sitter i vår lägenhet här på Skilodge i Sälen. Jag har just tagit en liten lur med min familj, jag gick upp lite i förväg när Charlie och Amanda sov kvar, ville inte väcka dem så jag tassade upp på tå och med höga knän, som någon i Björnligan eller var det bröderna Daltons som alltid smög på det där sättet, nå, hur det nu var, ja! Nu sitter jag med en kopp kaffe och en kexchoklad och det är en härlig liten stund det här, i sin enkelhet, absolut, det är inga excesser, va, men att nyvaken få sitta med en kaffe och en kexchoklad och joxa med datorn, kolla mejlen eller vad man gör, det är verkligen inte dumt! Om det är en dygd att njuta av de små sakerna i livet, så är jag en man med många dygder, för den här stunden uppskattar jag något oerhört, ska ni veta. Hur ter sig denna njutning, undrar ni, hur uppfattar jag den? Det är svårt att beskriva, men om ni tänker er hur man slår en flintsten mot en annan och det uppstår ett snabbt blixtsken – just så! Som en kraft som sätter på hela systemet!

Och sen blir det bara bättre, de har byggt en bastuanläggning här uppe som är helt magnifik, fyra olika basturum där den finska bastun med sina niottio grader är drottningen, och där ska jag sitta och känna hur lederna omärkligt smälter ihop i varandra och snart har jag inga leder lvar, jag är bara ett sammanhängande väsen, det är ”idén Alex Schulman” som sitter där och bastar och sen ska jag kanske unna mig en liten öl och sätta mig i ett rum de har där uppe med utsikt över berget. Att sitta så där, svagt uttorkad och släcka törst med en öl i ensamhet, där har vi det igen – det är en gnista i systemet, en explosion i det lilla som säger: det är en triumf att leva!