Min lyckligaste stund på dagen infinner sig alltid på morgonen, precis när jag har vaknat. Jag stapplar ut ur sovrummet, går ostadigt, som på ett tåg, tar stöd i väggarna på min väg mot badrummet. Jag sköljer mitt ansikte i iskallt vatten. Så sätter jag på kaffe i köket. Jag står där i min morgonrock, med böjd nacke och väntar. Det löftesrika gurglande ljudet när röret suger upp det sista vattnet. Häller upp en kopp, placerar morgontidningen framför mig på köksbordet, den är orörd, ah, det blir jag som tar oskulden på den.

Och där sitter jag med min tidning och med min heta kopp kaffe och det är då jag tar min första snus för dagen. Den där känslan av morgonprilla innanför överläpp, det stickar till, nej, det kittlar till! Något litet händer med mitt system, som en balans som återupprättas. Och jag dricker mitt kaffe och det går som en stöt genom hela kroppen, en lust till livet, jag känner en harmoni mellan världen och mig själv, en lycka i att finnas till, en triumf att existera – och samtidigt känner jag en lycklig, porlande oro: låt aldrig den här stunden ta slut.
   
Snusandet har givit mig så mycket lycka i livet. Och nu har jag förstått att EU vill ta den ifrån mig. Jag kan inte detaljerna, men de vill förbjuda så många ämnen i snus att det innebär att det inte blir möjligt att tillverka snus längre. This is the end of snusande as we know it, som en person på Swedish Match konstaterade, fast på svenska.
   
Tro nu inte att jag känner sorg inför beskedet. Jag känner vrede. Jag har snusande att tacka för en hel del, nämligen. Till exempel röker jag inte längre tack vare snuset. Jag är glad för det, eftersom det står fullständigt klart att rökande ger människor cancer. Ingen har hittills kunnat bevisa för mig att snusande skadar min hälsa. EU vill gärna fortsätta sälja cancer-cigaretter, men snuset vill de förinta. Jag kommer att kämpa för det här. Jag kommer att kämpa så länge som det krävs. Jag accepterar inte att förlora min lyckligaste stund på dagen. Jag gör det inte!
   
Och om jag förlorar, om det ändå blir så att snusen förbjuds i Sverige, vet ni vad jag gör då? Då tar jag fram min gamla uniform som jag har uppe på vinden. Tar på mig den oändligt långsamt. Knäpper knapp efter knapp med emfas. Fäster ordnarna och medaljerna på bröstet, en efter en. Trär på de långa vita handskarna, ställer mig framför en spegel, ser till att sitter som det ska. Så sätter jag mig vid mitt skrivbord, stoppar in en sista snus innanför läppen, njuter av den med en sista kopp kaffe och så skjuter jag mig själv i huvudet.