Hej, kära vänner!

Det här är som att sätta sig på hästryggen en tid efter ett allvarligt fall. Jag kommer knappt ihåg hur man gör. Jag tittar på skärmen, tittar på tangenterna, skriver en bokstav med ena pekfingret och tittar sedan upp på skärmen igen för att se att allt gick rätt. Och sedan dricker jag lite av kaffet, mumlar ”jaha-jaha” för mig själv, knakar med fingrarna och gör mig redo att skriva nästa bokstav.

Det var länge sedan jag hade ett sådant här blogguppehåll. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Eller, jo, det vet jag nog förresten. Det beror på att jag mår dåligt. Alltså, privat mår jag fint! Amanda är gravid och vi är så glada för det och nästa helg ska vi till London och Charlie är underbar – det är en underbar period med henne nu, vi pratar med varandra, resonerar om saker och ting, hon ställer tusen frågor, vi busar och hon säger att hon är ”pappas prinsessa” och när vi ligger i hennes säng och hon ska sova så ler hon och tittar på mig så brännande och länge att jag fnittrande måste vända bort blicken efter en stund – som en nyförälskad – Gud, vad jag älskar henne.

Men jag går igenom en period av dåligt självförtroende i mitt skrivande. Det är väl så ibland. Det är bara att jobba sig ur det, men som det har känts den senaste tiden så är jag inte förmögen att skriva en enda vettig text. Eller, det är ju fel – vettiga texter kan jag nog skriva – men jag skriver inte BRA! Jag skriver :++: .

Och så är det med mig, tror jag, att jag gör så många olika saker i mitt jobb, jag menar att jag gör radio och teve och annat, men jag vet också att jag inte är UTMÄRKT på de sakerna. Jag vet att det jag kan göra på de områdena kan många andra göra mycket bättre. Men i skrivandet har jag känt att om jag bara anstränger mig så kan jag göra något EGET, SPECIELLT – och kanske också RIKTIGT BRA! Skrivandet har varit en trygghet just därför. Jag vet att även om jag gör slaskiga saker i andra medier som gör att jag blir låg och känner mig usel så har jag alltid vetat jag att jag alltid kan skriva.

Och så kände jag plötsligt att det också försvann. Jag kunde inte skriva. Jag försökte till och med skriva med penna på papper, men det fungerade inte heller.

Det är därför jag sitter här med sådan möda, kisande kontrollerar jag skeendena på skärmen, tar en slurk kaffe och fortsätter, för det gör jag, jag fortsätter och så vänder det endera stunden, så måste det ju bli, eller hur.