Den här rädslan kan ta sig uttryck på flera sätt – ett är vrede mot dem som inte känner som jag, de som inte har respekt för det vi utsätter oss för när vi sätter oss i ett flygplan. De som somnar innan planet ens har lyft – vad är det för ignorans? Förstår de inte att de snart ska dö?

Den typen av människor kan jag förvisso leva med – värre är det när man upptäcker att piloterna skiter i vilket.

Man märker omedelbart­ om piloten inte har ­respekt för sin uppgift. Det märks på slappheten i hans röst när han pratar med sina ­passagerare inför starten, det märks i ryckigheten med vilken han för planet framåt mot startbanan, men framför allt: det märks om han kommer upp på startbanan och liksom bara ”fortsätter”, han svänger upp och gasar på i farten. Som jag hatar de piloterna. Jag kräver av min pilot att han stannar, kollar sina grejer, kommunicerar med tornet en sista gång och sen för han varsamt sin hand över spaken och startar. Jag vill inte ha en cowboy där fram! Jag vill inte ha en dåre som startar ”i farten”.

Sen, när vi väl har kommit upp, handlar det bara om att uthärda. Och för att uthärda har jag lärt mig alla ljuden.

Säg ett ljud på ett flygplan och jag kan det.

Alldeles efter start hörs en fruktansvärd duns under fötterna, man uppfattar att något stort och viktigt lossnat från flygplanskroppen – men jag vet att det är landningshjulen som fälls in. Det där apokalyptiska ljudet av en trasig vajer som vinschas in alldeles därpå – jag vet att det är klaffarna på vingarna som fälls in. Och efter några minuter slutar motorerna att fungera helt och det blir alldeles tyst och stilla och impulsen är att be en bön och invänta seglatsen mot evigheten. Men jag har lärt mig det ljudet också, jag vet att det är normalt.

Ja, normalt och normalt.­ Kan något sägas vara normalt i ett flygplan? Allt är onaturligt. Där sitter vi, människo­boskap, tätt packade med guppande huvuden i en turbulens som är Guds sätt att säga: ”Jag vill inte ha er här uppe.”

Och så landar man till slut. Och det gick ju bra, det där. Och man känner sig kanske lite dum.

Och man trär på sig sin jacka i mittgångsträngseln och strövar mot utgången och får syn på piloten i ­ cockpit och då kommer vreden ­ tillbaka, för där ­ sitter han, dåren som riskerade mitt liv.