Jag åt middag med min bror Calle på en restaurang­ och plötsligt kom drottning ­Silvia in i lokalen. Märklig stämning uppstod. Matgästerna stelnade till mitt i ­rörelserna, det var som i ­filmen ”The ­Matrix”, man kunde gå runt bland borden och äta från tallrikarna. Och så kom plötsligt allt till liv igen – slammer och klirr och forcerat prat när 50 människor gjorde allt för att verka ­oberörda.

När drottningen passerade mitt bord blev jag ­givetvis stissig, slog ner blicken, ­kramade näs­duken så att knogarna vitnade.

Men Calle reagerade annorlunda. Jag såg hans blick, hur ögonen började rulla, jag såg hans hjärta slå genom skjortan. Och så skrek Calle rakt ut: ”HERREGUD!”

Jag överdriver inte – han skrek verkligen, som en auktionsförrättare i motvind. Drottningen vilade vänligt blicken på den ­lille mannen och passerade ­sedan.

Kungahuset gör folk konstiga. Också medierna. Jag ­tittade på SVT:s sändning av Estelles dop. Och allt var så besynnerligt. Daniel och Victoria stod ensamma i ett rum och det ekade sorgligt när det slogs i dörrarna och knarr i parketten när gästerna en och en gratulerade ­paret. I hörnet stod en koloss av guld – tydligen­ var det en ”vagga” och i den ­vaggan låg Estelle. Och ­människor kom, strängt tillsagda att bara konversera i max 20 sekunder, för att ­sedan knarra vidare.­

En dam var så hänförd att hon utförde den sedan ett halvt sekel utdöda hovnigningen – en gest som tycktes gå ut på att lägga sig platt på golvet och sedan backa ­hasande från platsen, som en skorpion. Och någon gång blev barnet oroligt och då ­rusade en uråldrig barnflicka fram för att titta till ungen i guldbädden. Och allt var så konstigt, men det konstiga var outtalat – SVT:s kommentatorer viskade vidare om hattar och titlar. Det blev – kusligt.

I Aftonbladets webbsändning utbrast i övrigt sunt ­tänkande människor i super­lativ.

Och i den andra tidningen stod deras mest respekterade politiska reporter och skrek ”NÄ?!” i exalterad falsett när han fick höra att prins Carl Philips flickvän fick vända tillbaka in i kyrkan för att hämta den handväska hon glömt kvar.

Jag tycker medierna kan få bevaka och sända hur mycket de vill, visa bilder på klänningar och konstiga hattar och guldvaggor. De får viska­ hänfört och skrika exalterat.­ Men någon gång måste­ någon säga: ”Hörrni. Vad knasigt det här är ­ändå.”