Jag kan ha varit fem år, eller sex. Jag och mina bröder var hos dagmamma om veckorna. En av döttrarna i familjen hette Stina, hon var ett par år äldre och om henne sades det att hon kunde stoppa in en sockerbit i snippan. Jag hade aldrig sett det själv, men pojkarna på gården talade ofta om det. De som hade sett beskrev i detalj hur det gick till och vi andra lyssnade ivrigt på. Jag tänkte ofta på det där, hur det kunde tänkas vara när hon gjorde det. Det brände och brann i mig. Jag ville SE!

En gång var det  dags. Stina kom fram till mig och bad mig följa med bakom husknuten. Jag minns att det var en mycket het dag, Mitt hjärta fladdrade oroligt. Hon satte sig ner i gräset, tog av sig byxor och trosor och tog fram den bländvita, gnistrande sockerbiten ur en av fickorna. Och så tryckte hon upp den i snippan. Den försvann helt och hållet. Sen var det färdigt. Utan att tala reste vi oss, hon tog på sig sina kläder, log mot mig och och sprang iväg.

Det finns något där.